Pianots rockstjärna på generöst humör

Bild: Xun Chi

Om tolkningen av Beethovens mest krävande och personligt hållna konsert, fyran, uppvisade vissa kontroversiella element kan inte ens den mest traditionsbundna puritan ha haft något att invända mot Lang Langs version av Prokofjevs trea.

Helsingfors festspel. Radions symfoniorkester i Musikhuset 1.9. Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Lang Lang, piano. Beethoven, Rautavaara, Prokofjev.

Trettiofyraårige kinesiske pianisten Lang Lang delar opinionerna. Enligt somliga är han en ytlig virtuos, som är mer intresserad av publicitet än stilkänsliga tolkningar. Andra anser åter att han, sin tekniska briljans till trots, är en nog så insiktsfull musiker som vet exakt vad han sysslar med och med sin höga profil gett den klassiska musiken en massa positiv goodwill.

Sanningen ligger väl, som så ofta, någonstans mitt emellan, även om jag personligen har haft ett gott öga till honom ända sedan den internationella karriären tog fart på allvar. Det finns något av en fräsch fläkt i unkna rum över honom och till dem som retar sig på hans smått rockstjärneaktiga sätt att ta sin publik kan det sägas att inget nytt under solen; redan Liszt sysslade med samma sak.

Att framföra två pianokonserter inom ramen för en och samma konsert är dessutom generöst så det förslår och om tolkningen av Beethovens mest krävande och personligt hållna konsert, fyran, uppvisade vissa kontroversiella element kan inte ens den mest traditionsbundna puritan ha haft något att invända mot hans version av Prokofjevs trea.

Nyckfull Beethoven

Lang Langs Beethovenspel var onekligen nyckfullt med tvära emotionella kast, ymniga rubateringar och extrema nyansskillnader, men så lär även Beethovens eget spel ha varit. Viktigare var dock att han gav intrycket att på allvar försöka penetrera denna protoromantiska musik på djupet och det enormt inlevelsefulla musicerandet, där varje enskild ton gavs mening och tyngd, gav vid handen att detta är ett stycke som betyder mycket för honom på ett personligt plan.

I den klatschiga Prokofjevkonserten är provokationerna åter så att säga färdigt inbyggda i notbilden och för Lang Lang återstod egentligen blott att förlösa samtliga de underliggande emotionella strömmarna.

Det gjorde han även på effektivast möjliga sätt och hans bländande teknik möjliggjorde ett maximalt mödolöst förverkligande av Prokofjevs rasande virtuost svängiga solostämma. Hannu Lintu tycktes befinna sig på exakt samma uttrycksmässiga våglängd som Lang Lang och synkroniseringen var i bägge konserterna i det närmaste optimal.

RSO-musikerna verkade överlag ha en inspirerad kväll med en mängd meningsfulla insatser på såväl det individuella som kollektiva planet. Beethovens Coriolanusuvertyr angav den angelägna tonen från allra första början, medan Einojuhani Rautavaaras otvunget flödande tondikt Lintukoto utgjorde en lämplig buffert mellan kvällens väsensskilda solokonserter.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00