Pianomonologer par excellence

På sin senaste soloskiva har jazzpianisten Joona Toivanen lagt i en ny växel – men med fokus på det nakna, akustiska pianot.

JAZZ

Joona Toivanen

Lone Room

(Cam Jazz)

Joona Toivanens första trioskiva kom för sexton år sedan. Den lysande femte trioskivan November (2014) och soloskivan Polarities (2013) vittnar om en fortgående utveckling som kompositör och pianist som nu fortsätter med soloskivan Lone Room.

På Polarities använde pianisten elektronik, flerspårsteknik och preparering men nu är det nakna akustiska pianot i huvudrollen, även om preparerade klanger också hörs.

Skivan innehåller såväl skrivet material som improvisation inom givna ramar och som tidigare är kompositionerna i centrum.

Briljering i form av snabba löpningar har förmodligen aldrig varit Toivanens melodi. Den i Göteborg bosatta pianistens briljans ligger i det utsökta anslaget, de välvalda ackordomvändningarna och den strålande fraseringen med rätt mängd luft mellan tangentnedslagen. Det hör man till exempel i den inledande Impromptu.

I Lowlands som följer, låter pianot asiatiskt bland annat genom preparationen och den avskalade skalan. Stycket bildar nästan en antites till den harmoniska inledningen, men Toivanen bygger här mycket av få toner.

I titelstycket skapar Toivanen intresse genom att modigt placera in någon starkt dissonant ton i en annars tämligen sedvanlig fras innan stycket blir skivans kanske rakaste jazzimprovisation.

Moon Illusion är bekant från November, men i avskalad solotolkning får stycket helt andra betoningar vilka kanske presenterar kärnan tydligare.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33