Philip Teir: Nej, allt behöver inte vara en marknad

Jag undrar om ungdomar födda på 2000-talet ens tänker så? Vet de att man kan tänka så? Att staten finns till för dem?

De flesta finländare har en historia om bibliotek. För Helsingfors biträdande borgmästare Nasima Razmyar börjar den i Kottby, då hon som åttaåring flytt till Finland från Afghanistan tillsammans med sin familj, och får veta att man på biblioteket kan låna hem både böcker och cd-skivor, och att man får behålla dem i flera dagar.

Razmyar berättade det här när jag intervjuade henne häromdagen inför öppningen av Centrumbiblioteket, och det slog mig att jag faktiskt minns det precis likadant. Böckers materialitet. Vilken lyx det var, att låna hem böcker, att rada upp dem på sin säng, den enkla glädjen i att få äga dem och hålla i dem en stund, att börja en dialog med dem.

Det är sällan jag tänker på ordet medborgare, men om jag skulle göra det så skulle det handla om precis det här: känslan av att vara en del av ett samhälle där man får fri tillgång till litteratur, där det finns tjänster som bibliotek. 
Jag läser just nu författaren Antti Nyléns nya bok "Häviö", där han skriver att han gärna skulle komma ut som "anti-fosterländsk" om det gick.

Nyléns bok är ett slags bitter källarmonolog. Han beskriver sig som en författare med ett visst litterär renommé, men som ändå finner sig själv ständigt utan pengar, med 6,29 euro på kontot, ständigt med ett slags brutet självförtroende som kommer sig av att syssla med något viktigt som "åtta personer" bryr sig om. Han riktar sitt hat framför allt mot Finland.

"Att drömma om Finlands fall är min enda äckliga tröst. Jag vill ta med mig Finland i fallet", skriver han, med den bitska självironi (hoppas jag) som han odlar rakt igenom. Boken är både uppfriskande och provocerande barnslig.

Men det slår mig att texten ändå vittnar om en idé om att Nylén är just en medborgare. Nylén är född 1973 och föreslår att staten skulle betala retroaktiv lön för alla år han slavat med litteraturen, sammanlagt drygt en miljon euro – 60 000 euro per år i 18 år. Det är underförstått att landet Finland är skyldigt just honom för hans långa och trogna tjänst.

Jag undrar om ungdomar födda på 2000-talet ens tänker så? Vet de att man kan tänka så? Att staten finns till för dem? Med tanke på alla utspel speciellt från yngre politiker på sistone, om att slopa public service och privatisera bibliotek, verkar det som att utgångspunkten numera är att man är ensam i världen. Allt är en marknad.

Nasima Razmyars historia vittnar om det motsatta. Men den berättar också att bibliotekens funktion förändras. Det kan numera handla om integrering av nyanlända, till och med när det gäller konkret hjälp i asylprocessen, som vid Sellobiblioteket i Alberga.

Kanske använder jag ordet medborgare så sällan för att jag inte behöver det. Jag har ju redan min plats i världen, jag har mitt pass, jag har ställen som jag utan problem kan kalla hemma.

Skribenten är journalist och författare

Philip Teir Författare och journalist

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39