Philadelphiaungdomar håller hisnande hög orkesternivå

Osmo Vänskä var rätt person att leda Curtis Symphony Orchestras Europaturné, menar recensenten.Bild: Pressbild

Nivån var hisnande hög när Curtis Symphony Orchestra inledde sin Europaturné i Helsingfors med Osmo Vänskä på podiet.

Curtis Symphony Orchestra i Musikhuset 20.5. Dirigent: Osmo Vänskä. Solister: Benjamin Schmid, violin, Roberto Díaz, altviolin. Ravel, Penderecki, Strauss.

Philadelphias gåva till musikvärlden, Curtis Institute of Music, har inte samma historiska aura och renommé som till exempel Juilliard, men när det kommer till alumner behöver man sannerligen inte skämmas för sig. Bland dirigenterna hittar vi namn som Leonard Bernstein och Georg Szell och, bland nulevande förmågor, exempelvis Alan Gilbert och Paavo Järvi.

Osmo Vänskä är med andra ord i gott sällskap och med sin kombination av entusiasm och noggrant detaljarbete rätt person att leda Curtis Symphony Orchestras Europaturné, som i lördags sparkade i gång på Musikhuset för att fortsätta till orter som Wien, Berlin, Dresden och London. Vänskä och hans unga musiker verkade trivas ypperligt med varandra och man presterade ett spel som sannolikt inte någon av husets orkestrar hade överträffat med någon desto bredare marginal.

Hisnande nivå av en studentorkester, med andra ord, och när man valde att som grande finale göra Richard Strauss krävande Ein Heldenleben inställer sig jämförelsen med Jutta Seppinens och Sibelius-Akademiorkesterns version i fjol osökt. Vänskä är av naturliga skäl förstås på en annan dirigentnivå, men ändå var skillnaden inte förfärligt stor om än nog märkbar visavi några avgörande parametrar.

Häribland inte minst samspelet och -klangen, som nu nog tangerade det maximala man kan kräva av en icke-professionell ensemble, men även förmågan att följa dirigentens minsta gest och indikation och transformera den till en meningsfullt klingande realitet. Det finns inga egentliga anmärkningar att komma med och konsertmästaren Maria Ioudenitchs tolkning av det kapriciösa violinsolot – ett porträtt av tonsättarens hustru – kunde mäta sig med vilken världsorkesterkollegas som helst.

Gamla och nya världen

Programvalet i övrigt kan självfallet diskuteras, framför allt beträffande den nationella aspekten. Det är klart att en amerikansk högskoleorkester vill visa att den behärskar den gamla världens estetik till fullo, men frågan kvarstår: varför inte göra amerikansk musik, som vi hos oss sannerligen inte är bortskämda med? Och om man vill göra nutida europeisk musik, varför Krzysztof Penderecki, som efter sitt spännande 60- och tidiga 70-tal presterat föga av verkligt intresse?

På den sista frågan torde svaret vara enkelt. Curtischefen Roberto Díaz har samarbetat en hel del med Penderecki och var även nu altviolinist i hans Concerto doppio (2012) för violin, altviolin och orkester. Ett proffsigt hopkommet men ohjälpligt opersonligt hopkok på diverse stiluttryck från det senaste halvseklet, som inte ens Díaz och Benjamin Schmids superba spel förmådde lyfta till desto högre angelägenhetsmässiga höjder.

Ravels andra svit ur Daphnis et Chloé är självfallet genial musik från början till slut, förstummande sensuellt klingande och nu även snudd på förstummande skickligt framförd. Och visst fick vi ändå, som första encore, höra amerikansk musik av allra bästa märke: Uvertyren till Leonard Bernsteins Candide. Bättre sent än aldrig!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00