Pharrell dansar med stjärnor

Pharrell Williams. Bild: MARCEL VAN HOORN

Efter en paus på sju år återvänder N.E.R.D. som egentligen kan betraktas som Pharrell Williams soloprojekt. Tillsammans med Rihanna, Kendrick Lamar och många fler gör han rytmiskt driven, futuristisk hiphop som åtminstone ställvis låter hyfsat effektiv.

Hiphop/R 'n' B

N.E.R.D.

No One Ever Really Dies (Columbia/Sonymusic)

Innan Pharrell Williams blev kändis och superstjärna som sångaren i Daft Punk-hitten Get Lucky eller senast med egna Happy, gjorde han under tidigt 00-tal inom produktionsteamet The Neptunes innovativ hiphop åt artister som Kelis, Justin Timberlake och Snoop Dogg med flera. Tillsammans med partnern Chad Hugo (och Shay Haley) medverkade han också i bandet N.E.R.D. som blandade hiphop-beats med live-instrument i rockstil.

Efter en paus på sju år är man nu tillbaka med ett självbetitlat album (titeln anger alltså vad förkortningen N.E.R.D. står för) som snarare framstår som en Pharrell-soloplatta med ett celebert gäng gästande artister i framstående roller. Medan Chad Hugo spelar på sin höjd en biroll.

Genast på första singeln och öppningsspåret Lemon anges tonen med Pharrell själv i huvudrollen, men Rihannas rap ger definitivt extra krydda. Låten i sig är nästan enbart rytm och hårt drivande percussions – jämför refrängen till Kelis-hitten Milkshake ni som minns.

På följande spår, Deep Down Body Thurst kan man sedan höra ekon av det där speciella rockfunk-soundet som i tiderna lät otippat, utanför-boxen-svårkategoriserat och därför fräscht i synnerhet på debuten In search of… (2001). Här har vi en politiskt nymornad Pharrell som till en enkel melodi över ett pumpande piano och en så småningom allt tuffare riffande gitarr, sjunger helt relevanta anklagelser i riktning Donald Trump et concortes ("Oh, you won't get away…").

I övrigt är det en rytmiskt driven futurism som gäller och åtminstone ställvis låter det hyfsat effektivt med massor av percussions (och Future gästande på 1000). I längden blir det hela dock tröttsamt monotont – trots insatser av både André 3000 och M.I.A. – då avsaknaden av melodier gör sig gällande.

Ett undantag och den verkliga höjdpunkten, möjligen skivans enda riktigt oumbärliga stund, är sedan ypperliga Don't Don't Do it. Det är inte bara det att Pharrell låter riktigt skön över den för omväxlings skull mer melodiskt präglade funkstommen, men så har vi också ett angeläget politiskt budskap här, som inspirerats av Keith Scott, en i mängden av afro-amerikaner som fallit offer för polisbrutalitet när han sköts till döds i Charlotte, North Carolina 2016. Pricken över i:et sätter den osviklige Kendrick Lamar med ytterligare en intensiv rapinsats.

Ralf Sandell

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning