Peter Al Fakir i gästkrönikan: Jag vill inte hjälpa min fru att dö

– Jag kommer inte ifrån känslan av att synen på hur vi ­värderar människoliv kommer att ha förändrats efter corona, skriver HBL:s gästkrönikör Peter al Fakir. Bild: Richard Nordgren

Tonåringar skjuter och mördar varandra, läkare ger covid-19-patienter palliativ vård och en man hjälper sin fru att ta sitt liv. Alla har de makt över liv och död, men hur samhället behandlar dem är högst olika.

Förra veckan kom hovrättsdomen mot den man som gett sin svårt ME-sjuka fru en spruta med morfin för att hjälpa henne att dö. Planen var att hon skulle ta sitt eget liv men när tekniken med dödsapparaten mankerade var mannen tvungen att assistera henne. Tingsrätten dömde honom för dråp till 1,5 års fängelse, ett straff som hovrätten sänkte till bara ett år. Men mannen nöjde sig inte med det utan vill frikännas helt. Med kändisadvokat Thomas Bodström (före detta justitieminister) vid sin sida har han överklagat.

Aktiv dödshjälp har varit uppe för diskussion tidigare under året då en ALS-sjuk man hindrades att åka till en klinik i Schweiz för dödshjälp på grund av coronapandemin. I somras blev han ordinerad en drickbar dödlig morfindos av den svenska läkaren Staffan Bergström, som är professor emeritus i internationell hälsa vid Karolinska institutet, men också ordförande i föreningen Rätten till värdig död. Mannen hade tillräcklig rörlighet för att ta dosen själv. Till SVT sade Staffan Bergström: "Jag är här för att befria en människa från ett lidande som ingen annan kan hjälpa honom att slippa."

Men är Sverige på riktigt redo för att tillåta dödshjälp? Frågan är svår både moraliskt och juridiskt. Samtidigt är självtillräckligheten i "dödsassistenternas" hållning besvärande, tycker jag. Den ekar av attityden hos Socialstyrelsen som under coronapandemins första allvarliga våg gav riktlinje om att syrgas inte skulle ges vid palliativ vård på äldreboendena. Också det i någon mening aktiv dödshjälp. Dagens Nyheters granskningar förra veckan visade att det saknades syrgas på många äldreboende och att Socialstyrelsen kan ha anpassat direktiven efter det. Praktiskt och kostnadseffektivt men knappast humant. Andra länder ger syrgas vid palliativ vård, som i Storbritannien och Norge.

I april 2017 inträffade ett terrordåd på Drottninggatan i Stockholm. Dådet skördade fem liv. Bild: Mostphotos

Så till den sista och kanske minst empatiska gruppen, de gängkriminella som beslutat sig för brottets bana. Vissa redan vid så tidig ålder som 13 år. Här ropar ena halvan av samhället på hårdare straff och den andra halvan på mer resurser till skola och socialtjänst. Förmodligen kommer straffrabatten för 18–20-åringar att försvinna vid allvarlig brottslighet. Det betyder att en artonåring i praktiken kan sitta resten av livet i fängelse. Det här har blivit en knäckfråga i Sverige eftersom nivåerna på skjutningar och sprängningar mest liknar konfliktdrabbade länder (även om annan brottslighet har minskat).

Vad gör man med de ungdomar och vuxna som inte bättrar sig, eller ens visar tecken på att vilja ändra på sitt kriminella beteende? Att stänga in dem på livstid är inte bara ett enormt slöseri med resurser och människoliv, utan också en form av dödsdom om man drar det till sin spets. Ser man på kriminaliteten som ett symtom på psykopati eller allvarlig antisocial personlighetsstörning så straffas de för sin sjukdom. Själva verkar de inte ha några betänkligheter över att ta andra människors liv, inte ens nära barndomskamrater man plötsligt hamnat i fejd med. På sätt och vis en dödlig sjukdom, för både sig själva och andra.

Det kanske är helt galet att blanda samman de här grupperna. Men vare sig det gäller kriminella som ska "fimpa" någon, läkare som på tveksamma grunder ordinerar palliativ vård eller äkta makar som assisterar självmord så sätter de sig till doms att bestämma över liv och död.

Straffen för unga kriminella har blivit en knäckfråga i Sverige. Vad gör man med de ungdomar och vuxna som inte bättrar sig, eller ens visar tecken på att vilja ändra på sitt kriminella beteende? Bild: mostphotos

För mig låter "Jag är här för att befria en människa från ett lidande som ingen annan kan hjälpa honom att slippa" lika mycket som en kyrklig psalm som en replik från en maffiosofilm. Att säga att livets oantastlighet inte längre är helgat i Sverige, är en överdrift.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att synen på hur vi värderar människoliv kommer att ha förändrats efter corona, inte minst sedan nästan 5 800 har dött utan större krusningar i samhället.

Är vi moraliskt eller juridiskt redo att tillåta dödshjälp? Hur värnar man bäst människovärdet? Bild: Mostphotos

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning