Pessimistens besvikelse

Det fanns en skenbar trygghet i att föreställa sig det värsta, för då tror man att ingenting kan bli värre.

"Pessimisti ei pety" betyder att pessimisten inte blir besviken. Det både låter och fungerar bättre på finska. Inte bara för allitterationen, utan också för att uttrycket sammanfattar en slags finsk hållning till livet. Så finsk att svenskan inte riktigt räcker till. Som med "inhorealismi", som kan direktöversättas som äckelrealism. Det i sin tur är en så kallad finlandism, det vill säga något som till synes är standardsvenska men bara förekommer i Finland. "Närmast naturalism", föreslår Finlandssvensk ordbok.

Närmare äckligt, tänker jag.

Slumpen har slängt cancer i vår familjs väg. Med den följer allt möjligt dåligt, från vardagsillamående och sämre ekonomi till oro och ångest. Men det finns också sådant som blir bättre. Som det här med att lära sig om hur det är att förhålla sig till negativa saker som sannolikt är under uppsegling, men som man inte i nuläget exakt kan förutsäga när de inträffar.

När de första beskeden kom tänkte jag snabbt på praktiska jobbiga saker. Hur skall jag kunna bo kvar i det här gemensamma huset? Nu måste vi väl ändå sälja landsstället, för den där stigen ner till stranden kommer jag inte att kunna gå utan att tänka att det är hon som borde gå där efter morgondoppet? Och så vidare. Det var inte så muntert. Det fanns en skenbar trygghet i att föreställa sig det värsta, för då tror man att ingenting kan bli värre. Och så får man lite kontroll mitt i det som känns som ett fritt fall.

Sedan gick jag till en psykolog. Jag pratade och hon lyssnade, och sedan sade hon en del saker som jag vartefter började förstå. Som att det inte är någon idé att bekymra sig i förväg. Som att när dåliga saker väl kommer så brukar man alldeles väl hinna begrunda och överväga deras dålighet då. Satsa hellre på att försöka se det som är bra och meningsfullt i vardagen nu, tyckte hon.

Jag inser att det låter som taget ur en billigare sortens självhjälpsbok. Men jag försökte ändå efter bästa förmåga, och jag tyckte det fungerade. Samtidigt började också medicineringen få effekt, så det är svårt att säga vad som var orsaken till att det som man kan kalla normal vardag återkom. Med en förhoppningsvis mera generös och förlåtande hållning till egna och andras små och stora med- och motgångar. Det var bra.

För någon vecka sedan visade det sig att den kur som hållit cancern under kontroll i ett par år nu börjar tappa effekt. Då tänkte jag på det här med pessimistens uteblivna besvikelse. Hur är det att få ett dåligt besked som man försökt att inte bekymra sig för? Hade pessimisten haft det bättre nu?

Nä. Jag tror att pessimisten hade blivit dubbelt besviken. För hur man än förbereder sig med missmod över den framtid man inte tror sig kunna få vara med om så tror jag att ett negativt allvarligt sjukdomsbesked sänker en. Inte ens pessimisten kan låta bli att lite hoppas. Och på riktigt, vem känner glädje över att få rätt om att saker går fel? För att inte tala om alla de gånger när beskeden varit positiva.

Min erfarenhet, som hittills är min enda och därmed också ganska klena kunskapsgrund, är att det går lättare att bära de nu återigen lite större bekymren med informerad tillförsikt. Det betyder inte att gå omkring i en aningslös allt är så bra-tillvaro, och inte heller en allmänt okritiskt uppskattande hållning till jäkelskap i världen. Men man ser varandra, vårsolen och vintergäcken så mycket bättre om blicken inte ständigt flackar efter en förväntat faslig framtid.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00