Personligt, politiskt, tragiskt

Diane Kruger är helt makalös i den tyska Oscarskandidaten som är en nagelbitare på slutet, om ej någon renodlad thriller.

DRAMA/THRILLER

In the Fade

Regi: Fatih Akin. Manus: Akin, Hark Bohm. Foto: Rainer Klausmann. I rollerna: Diane Kruger, Numan Acar, Denis Moschitto, Samia Murel Chancrin.

Fatih Akin är den tysk-turkiska regissören som i Mot väggen (Gegen die Wand, från 2004) trollade fram en kärlekshistoria med gasen i botten och massor av multikulturella kryddor – värdigt en gyllene björn på hemmaplan, i Berlin.

Mera av det multikulturellt färgade vankades i fullblodsdramat Vid himlens utkant (2007) och i crosskitchenrullen Soul Kitchen (2009) som båda fick plats på de finländska biodukarna, vilket inte är alltför vanligt när det gäller tysk nutidsfilm.

Golden Globe-vinnaren In the Fade (Aus dem Nichts), tysk Oscarskandidat, har även den den goda smaken att gå upp på vita duken. Men så erbjuder filmen också en gnutta stjärnglans, detta i form av Hollywoodtyskan Diane Kruger (Troja, Inglorious Basterds) som här återvänder till sina gamla hemknutar.

Bomb exploderar

Katja heter hon, mamma till lilla Rocco, gift med Nuri (Numan Acar), som har kurdiska rötter. Det är en lycklig liten familj bosatt i Hamburg, ägare till en kontorslokal i en invandrarstadsdel modell Kreuzberg i Berlin.

Liv och rörelse finns det gott om, men så en dag smäller det på riktigt. Det är fråga om en spikbomb som detonerar på gatan utanför Nuris kontor med den påföljden att han och hans son får sätta livet till.

Katjas sorg känner inga gränser, desperationen är iögonfallande. Men det hindrar inte polisen från att måla upp hotbilder med kulturellt-religiösa förtecken. Var Nuri muslim? Religiös? Politiskt aktiv?

Själv misstänker Katja att det är nynassarna som står bakom dådet och så småningom får hon bifall av poliskåren. Därav en nog så smärtsam rättegång som visserligen inte utgör ändhållplatsen. I det här fallet är rättvisan mera svårflirtad.

Makalös skådespelare

Nu är ju In the Fade ingen renodlad thriller, låt sen vara att filmen på slutsträckan utvecklar sig till en nagelbitare. Fokus här ligger snarare på sorgen och saknaden, bottenlös, bara för att i samband med polisutredningen och den därpå följande rättegången peka i riktning mot kulturella fördomar och ren och skär frustration.

I den meningen kunde man eventuellt tala om en politisk thriller, med kritikens udd riktad mot de så att säga moderiktiga hatbrotten.

Vackert så, men det finns stunder när Fatih Akin gör det onödigt lätt för sig, inte minst på det moraliska planet.

Det som gör att man trots allt har svårt att slita sig är Diane Kruger som de facto lade beslag på det stora skådespelarpriset i Cannes. Hon är rent ut sagt makalös, lika däckad som stursk, och ser med sin rollprestation till att det "politiska" i inget skede blir nåt annat än personligt.

Krister Uggeldahl