Pengar är allvar och därför behövs lek

I Barn och andra radikaler undersöker Oblivia och fem Helsingforsungdomar pengar och makt.Bild: Saara Autere

I Oblivias nya verk undersöker fem vuxna och fem barn pengar och makt på ett lekfullt men samtidigt djuplodande sätt. Resultatet är en föreställning som förtjusar.

Oblivia: Barn och andra radikaler. Regi och manus: arbetsgruppen. Dräkter: Tua Helve. Ljus: Meri Ekola. Ljud: Alice Ferl. På scenen: Marie Bergholm, Amos Korkeamäki, Saga Korkeamäki, Victor Lietz, Max Uusitalo, Annika Tudeer, Mikko Bredenberg, Alice Ferl, Timo Fredriksson, Anna-Maija Terävä.

Helsingfors festspel, Almisalen 30.8.

Jag vet inte hur jag ska kunna skriva den här recensionen utan utropstecken och överord; jag måste försöka behärska mig. Performancegruppen Oblivias verk Barn och andra radikaler, som visades i Nationaloperans Almisal som en del av festspelsprogrammet, är kort och gott perfekt.

Det bara tre kvart långa verket behandlar pengar och makt och pengarnas makt på ett humoristiskt men samtidigt allvarligt sätt, en kombination som jag skulle vilja kalla genial. Oblivias ensemble Annika Tudeer, Mikko Bredenberg, Alice Ferl, Timo Fredriksson och Anna-Maija Terävä har fått förstärkning av fem Helsingforsungdomar. Marie Bergholm, Amos Korkeamäki, Saga Korkeamäki, Victor Lietz och Max Uusitalo intar scenen lika självklart som de professionella konstnärerna. Oblivia har i förhandsinformationen sagt att barnen och de vuxna har arbetat tillsammans på lika grunder, och av resultatet att döma har så verkligen varit fallet. Stämningen mellan de uppträdande är en av jämlikhet och demokrati och ömsesidig respekt, och ungdomarna och de vuxna verkar inspireras av varandra i lika hög grad och mötas någonstans bortom ålder och erfarenhet.

Den långa körsången i stackato som inleder verket är hejdlöst rolig i sin lakoniska tonlöshet och på grund av sångarnas uttryckslösa ansikten, men samtidigt är den tragisk. Orden berättar om stress och press och hets och begär. Än mer tragiskt blir det så klart av att även barnen sjunger om samma ångest. Det är kanske ändå inte riktigt så illa i verkligheten (men en gnutta sanning finns här utan tvekan), jag läser det mera som en avskräckande dystopi. Körpartiet är minutiöst inövat och flyter utan snubblanden och innehåller tillräckligt med överraskningar och variationer för att inte bli enahanda.

Visuellt är föreställningen läcker tack vare dräkternas åttiotalsinspirerade, klara färger och former. Färgerna är karamellsöta, lite Barbie-aktigt overkliga även om klädesplaggen i sig är helt alldagliga. Det här är något som återkommer i Oblivias egensinniga performanser: den alldagliga framtoningen som tippar över i det absurda och därmed ruskar om, förbryllar och förtjusar.

Jag inser under kvällen något annat som också gör att jag njuter av föreställningen (vilket gällde också det senaste verket Nature Theatre of Oblivia), och det är att man kan vila i verket. Det har sin egen kristallklara logik och bana som man kan lita på, och därmed kan man slappna av och bara vara. Kanske låta tankarna vandra än hit och än dit – bort från temat och tillbaka igen – och i denna avslappnade sinnesstämning kan man upptäcka nya djup i verket. Eller i sig själv.

Fin är också glädjen och spontaniteten som speciellt ungdomarna förkroppsligar, och jag kan inte låta bli att fundera över hur roligt arbetsgruppen måste ha haft under arbetet med verket. Mycket lek måste gömma sig bakom den noga koreograferade slutprodukten – och så klart också ordentligt och seriöst arbete.

Svängrum för tolkning

Gestaltningen av begäret efter pengar, den eufori som uppstår när man finner en skatt och den förkrossande besvikelse som följer när man inser att den inte finns eller att man förlorat den, är träffande i sin karikerade seriefigursestetik. Fiffigt är också hur alla tio personer härmar varandra, gör efter det som någon annan gör – flockdjursmentaliteten och "jag vill ha vad hen har" i destillerad form. Det skapar en masshysteri som sprider sig som ringar på vattnet tills den ursprungliga impulsen eller idén drunknat och glömts bort – vem var det som kom på den? Vad handlade det om egentligen? Här kan man stanna upp och ta sig en funderare.

Stundvis råder ett organiserat kaos med kroppar i olika storlek som springer om och runt varandra, alla med en egen klar målmedvetenhet; i andra stunder står hela truppen i en välformad prydlig rad. I en vacker scen formar de en diagonal över scenen och blickar mot solnedgången som färgar deras ansikten varmt gula – där finns hoppet, snart gryr morgondagen. Men även denna bild bryts snabbt, och i nästa stund rockar alla loss på luftgitarr för glatta livet.

Det sköna med performanser som Oblivias – och kanske det som någon kan uppfatta som det svåra – är att det är upp till var och en att finna meningen i dem. Alla i publiken ser säkert en lite annan föreställning än hen som sitter bredvid, samtidigt som det är en kollektiv upplevelse. Och Barn och andra radikaler är, bland annat tack vare den inledande körsången, sällsynt klar och tydlig med sitt budskap, även om en del av det fysiska uttrycket kan kännas undflyende abstrakt och delvis förbryllande. Men själv är det just det här jag gillar – känslan att inte riktigt veta vad det är jag ser, men samtidigt ändå veta.

Sist men inte minst måste jag säga att namnet på föreställningen är härligt: Barn och andra radikaler. Ja, barn är de verkliga radikalerna, och vi vuxna kan bara göra vårt bästa för att hänga med. Jag hoppas verket lever vidare och får flera föreställningar i Finland och utomlands.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00