Paul Arvid Friedrich von Martens

Det finns vänner och vänner, men något av det värdefullaste är när ens vän och medmänniska får en att stanna upp, får en att vidga sin horisont, får en att minska på sina aggressioner.

Dagens kolumn skulle egentligen ha behandlat den israeliska regeringens jesuitiska politik att alliera sig snart sagt med vilken antisemitisk regering som helst, så länge som man får stöd för sina brutala ockupationsmetoder. Men så var jag på en begravning (ack, så många de är nu för tiden). Det var Paul von Martens begravning.

Det hade säkert funnits anledning att skriva om hur den israeliska regeringen inte bryr sig om traditionella humanistiska värderingar som har varit karaktäristiska för så många judiska tänkare, författare, vetenskapsmän, politiker med mera. Men det erbjuds få naturliga tillfällen att skriva en kolumn om en mycket speciell människa och vän. Prästen, författaren och radiochefen Paul von Martens.

Jag lärde känna Paul vid ett av Publicistförbundets så kallade publiceringsetiska seminarier i Hangö i början av 1970-talet. Inom Rundradion (kanske samhället i stort, vad är skillnaden?) rasade en konflikt om något oerhört väsentligt. Vad det var, minns jag inte längre. Paul och jag var båda radikala, men på olika sätt, och jag tyckte han var en påfrestande, konservativ dårfink.

Följande morgon när jag steg ut ur hotellet var Paul den förste jag stötte på. Han frågade vänligt om han fick bjuda mig på en kopp kaffe. Jag svarade något kyligt att jag inte drack kaffe. Får jag då bjuda dig på en kopp te? På det hittade jag inget bra svar, och vi gick och drack te, och efter det var vi vänner för livet.

Det finns vänner och vänner, men något av det värdefullaste är när ens vän och medmänniska får en att stanna upp, får en att vidga sin horisont, får en att minska på sina aggressioner. Om man vill kan man utsträcka detta till något som borde gälla för alla kontakter, kanske i synnerhet för kontakterna mellan politiker, mellan regeringar, mellan nationer. Att förbluffas av motpartens åsikter utan att omedelbart förfalla till låst aggression, hör inte till vanligheterna, men Paul var en människa som kunde så reflektionens späda frön i motpartens själ.

Jag hör inte till kyrkan, men min hustru hörde, och vi var överens om att barnen skulle döpas. Paul döpte min son, men när det var dotterns tur hade han förlorat sina officiella rättigheter på grund av sitt motstånd i kvinnoprästfrågan. Många såg honom som en chauvinistisk gris, när det var en fråga om vilken innebörd han gav sin tro. Senare ändrade han sig och talade varmt om hur mycket gott de kvinnliga prästerna hade gjort för kyrkans utveckling.

Där har vi i ett nötskal de viktigaste polerna inte bara i en människas liv. Växelverkan mellan det andliga och det världsliga. Först dominerade det andliga, religionen, men sedan fick kyrkan och dess samhälleliga krav träda in på scenen och syntesen blev fruktbar.

Att jag kunde ha en vän som trodde på änglar, var för mig en del av denna fruktbara syntes. Och jag glömmer aldrig hans svar, då man frågade hur han mådde: Med tanke på mina synder, riktigt bra!

Geo Stenius journalist

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning