Partyprinsessa med kärleksförhinder

Prinsessan Cecilia. Opera i sex tablåer av Väinö Raitio. Libretto: Huugo Jalkanen. I huvudrollerna: Johanna Rusanen-Kartano, Mika Pohjonen, Tuomas Katajala, Jaakko Kortekangas, Waltteri Torikka, Kristian Lindroos, Petri Bäckström. Radions symfoniorkester och Musikhusets kör under Hannu Lintu. Körinstudering: Nils Schweckendiek. Helsingfors festspels konsertframförande i Musikhuset 17.8.

Gustav Vasas näst äldsta dotter Cecilia (1540–1627) var en viljestark och vidlyftig dam som, efter att ha fått rykte om sig som "partyprinsessa", ägnade sig åt sjöröveri i Östersjön, blev god vän med Elisabet I, konverterade till katolicismen och, efter otaliga dramatiska turer, slutade sina dagar på sitt återbördade residens i Baden-Rodemachern.

Stoff för en opera, med andra ord, och när librettisten Huugo Jalkanen tagit sig avsevärda historiska, men intrigmässigt nödvändiga, friheter och låtit den purunga Cecilias skandalaffär med Johan av Ostfriesland – det så kallade Vadstenabullret – genomsyra resten av hennes liv har Väinö Raitio för sin andra opera, Prinsessan Cecilia (1933), en story som självaste Verdi hade uppskattat.

Man kunde sammanfatta förloppet med tre ord: kärlek med förhinder. Under ett antal tablåer – de sex tablåerna fördelar sig naturligt på två omfattande akter – och decennier korsas parets livsväg för att slutligen, när Johan/Juhana som nu är Pader Johannes ger sitt livs stora kärlek, den utblottade och på livet besvikna och dödslängtande Cecilia, den ultimata absolutionen.

Jalkanens teatraliska och ordrika libretto på versmått har, inte utan orsak, kritiserats för att vara dialogmässigt styltat men samtidigt fungerar det överraskande väl på det känslomässiga planet, vilket är det väsentliga. Det intressanta i sammanhanget är självfallet att modernisten Raitio tagit sig an en så gammalmodig text.

Raitio hade i det här skedet lämnat 20-talsrabulismen bakom sig och strävade, utan att ge avkall på den konstnärliga substansen, efter ett omedelbart kommunicerande tilltal. Han lyckas även på ett förbluffande fungerande sätt syntetisera impressionistiska, expressionistiska och neoklassiska element med en dekadent senromantik à la Korngold & Strauss och en starkt närvarande folklig färgning.

Tonspråket är utpräglat melodiskt – liksom hos Wagner ligger melodin i orkestern snarare än i vokalstämmorna – harmoniskt rikt och raffinerat orkestrerat och även om avsaknaden av ett mer elaborerat ensembletänkande är en black om foten tjänar musiken alltid dramat. Så inte minst i den gripande sista tablån, där religiositeten för tanken till såväl Puccinis Sour Angelica som, i de innerliga a cappella-partierna, Verdis Quattro pezzi sacri.

Ett minus är den enahanda stämfördelningen. Tre tenorer, tre barytoner och en sopran erbjuder, även om karaktärerna är väsensskilda, minimalt med variation och Jalkanen & Raitio borde ha uppfunnit åtminstone en lägre kvinnoröst som välgörande kontrast. Förvånande är även att Gustav Vasa inte är en myndig bas, även om Jaakko Kortekangas gjorde vad han kunde av den dramatiskt inte lättgestaltade rollen.

Oförbränneliga Johanna Rusanen-Kartano var i praktiken den enda tänkbara kandidaten för den superkrävande lyriskt-dramatiska huvudrollen, medan Mika Pohjonen var en klangligt märgfull och engagerande Juhana. Tuomas Katajala gjorde en trovärdigt nervig prins Erik, Petri Bäckström en dråplig hovnarr och Waltteri Torikka en behagligt klingande gemål, markgreve Kristoffer. Kristian Lindroos (Cecilias och Johans son Filip) klingade inledningsvis ansträngd men sjöng upp sig, medan Hannu Lintu och hans ensembler var föredömligt på hugget från den allra första tonen.

Prinsessan Cecilia hördes nu för första gången sedan premiären 1936 och vore, jämte Raitios andra helaftonsopera Två drottningar, absolut värd ett sceniskt förverkligande. Aarre Merikantos Juha är fortfarande den bästa finländska operan, men Prinsessan Cecilia är en fascinerande uppföljare och det är bara att hoppas att Ondine riggar upp mikrofonerna medan stycket är i färskt minne.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08