Pärts tro är fast och orubblig

De bästa bitarna av Arvo Pärts sakrala körmusik presenteras på två nyutkomna skivor.

KÖRER

Sakral körmusik av Arvo Pärt.

The Deer's Cry. Vox Clamantis, dir. Jaan-Eik Tulve. (ECM)

Da pacem Domine. Lettiska radiokören, dir. Sigvards Klava. (Ondine)

86-åriga Arvo Pärts produktion är ett bra exempel på att det alltjämt i vår tid går att skriva briljant, gudfruktig kyrkomusik, trots att samhället i övrigt kämpar med sitt gudsförhållande och trots att kyrkorna själva inte alltid vet var de står i avgörande trosfrågor.

I Pärts musik är vittnesmålet starkt och tron lika grundmurad som hos Bach (eller varför inte Gubajdulina). Han för vidare en tradition som sträcker sig ända till Giovanni Pierluigi da Palestrinas (1525/26–1594) dagar, eller ännu längre bakåt.

Visst kan man anklaga Pärt för att alla stycken låter mer eller mindre lika – ibland kan det vara svårt att höra när ett stycke övergår i ett annat – men den som bemödar sig om att följa texten kommer att märka att Pärt är en oerhört sensitiv texttolkare. Tribute to the Caesar (1997) börjar som ett enda långt crescendo som fokuserar på den klimaktiska frågan om det är rätt att prisa Caesar, men när Kristus träder in i bilden dras volymen ner till minimum och stycket får en nystart.

Pärt kan tonsätta femton strofer ur Lukasevangeliet (And One of the Pharisees med ett strålande kontratenorsolo) lika väl som en enkel textrad (Most Holy Mother of God, save us) som sjungs i otaliga varianter.

På Lettiska radiokörens nya Ondineplatta ryms bland annat två sviter. Triodion (1998) inleds och avslutas med lågmälda öppnings- och avslutningsord av sopranen, men bjuder däremellan på väldiga klimaxar där suveräna radiokören visar upp hela sitt dynamiska register. Sieben Magnificat-Antiphonen (1988/91) är skivans äldsta verk och härstammar från tonsättarens tid i Berlin (stycket skrevs för RIAS-kammarkören). Uttrycket är genomgående lugnt och upphöjt fridfullt. I O Adonai-satsen framträder de djupa basarna tydligast, medan de höga sopranerna hörs i avslutande O Immanuel. Som mest fantastisk är Lettiska radiokören i satsen om Davids nyckel som öppnar alla portar och låser upp dödens fängsel.

Estniska Vox Clamantis' ECM-skiva bjuder på större variation, när vissa stycken framförs med instrumentackompanjemang och sammansättningarnas storlek varierar. I Summa låter blott fyra röster som en förvånansvärt fyllig kombination. Öppningsspåret The Deer's Cry tillhör skivans allra finaste genom den förträffligt rena sång som man omedelbart hör. I Von Angesicht zu Angesicht får rösterna sällskap av klarinett, altviolin och kontrabas. Alleluia-Tropus liknar en biktsång, där hallelujat upprepas stycket igenom för att låta det sjunka in, medan Drei Hirtenkinder aus Fatima påminner om herdesång eller en ländler, när hallelujat upprepas genom stycket.

På båda skivorna hörs Da pacem Domine (2004/06), som skrevs efter terrorattacken i Madrid, samt relativt färska Virgencita (2012). Ackorden innehåller definitivt fler toner än vad man är van med i Pärts fall och musiken är mera dissonant än tidigare, Pärt har dock inte tappat bort skönheten i stunderna då dissonanserna upplöses.

Båda körerna sjunger förträffligt rent och genomgående musikaliskt. Ondine-inspelningen är jordnära och välgjord, medan ECM-soundet rör sig i helt egna sfärer med enastående dynamik, transparens och klarhet i diskanten.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00