Partistrider sällan ideologiska

Relativt nytt är att medierna startat något som liknar ett drev på grund av dåliga gallupsiffror, som sedan fått fältet att reagera.

Då Halla-aho-falangen i somras erövrade Sannfinländarna var det första gången på flera årtionden som en fraktion ens försökte ta över ett parti. Senast försökte taistoiterna länge kapa kommunistpartiet, utan att lyckas.

Moderna partier har inte längre egentliga fraktioner eller falanger, åtminstone inte ideologiska sådana, även om medierna inför varje ordförandeval med ljus och lykta försöker hitta ideologiska skillnader mellan kandidaterna. I och för sig är den ideologiska skillnaden mellan Jussi Halla-aho och hans motkandidat Sampo Terho inte stor, men de två läger som kämpade om partiets ledning företrädde klart olika ideologiska linjer.

Splittringen av Sannfinländarna kan jämföras med tre andra stora partisplittringar i finländsk politik efter andra världskriget: SDP på 1950- och 1960-talen, FKP på 1960-, 1970- och 1980-talen samt Landsbygdspartiet på 1970-talet. I de tre tidigare splittringarna lyckades oppositionen inte erövra partiet.

Numera fokuseras mediernas intresse i allt högre grad på partiledarna, vilket är ett demokratiproblem. Ett paradigmskifte skedde under det märkliga året 1990, då det ordnades uppblåsta ordförandekamper i tre partier: Centern, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Det var något nytt. Modellen efterapades sedan av andra partier. De här striderna var sällan ideologiska. Viktigare för partimedlemmarna var att välja en ordförande under vars ledning man trodde sig nå valframgång än att vinnaren motsvarade ens ideologi.

Till de senaste trettio årens nya politiska kultur hör också att ovanligt många partiledare har avgått efter bara en kort tid. Listan är lång över partiledare som suttit kortare tid än de ursprungligen tänkt: bland andra Pertti Paasio, Ulf Sundqvist och Eero Heinäluoma i SDP, Pertti Salolainen, Ville Itälä och Alexander Stubb i Samlingspartiet, Anneli Jäätteenmäki och Mari Kiviniemi i Centern. Inom De gröna är Ville Niinistö den enda som varit ordförande längre än fyra år.

Några av de nämnda har dragit slutsatser av dåliga val, bland andra Heinäluoma och Kiviniemi. I några fall har fältet börjat knorra då man tappat tron på valframgång med den sittande ordföranden. Så var det i fallet Paasio. Relativt nytt är att medierna startat något som liknar ett drev på grund av dåliga gallupsiffror, som sedan fått fältet att reagera. Så ser just nu ut att ske med Antti Rinne och SDP.

Den pågående processen inom SDP påminner om den process som ledde till Paasios fall 1991. Intrycket för en utomstående är att mediernas roll den här gången är betydligt mer pådrivande än för 26 år sedan. Då vaknade medierna först sedan kravet på en extra partikongress för att byta ledning blivit allt ljudligare på fältet. Nu verkar det som om fältet reagerar på mediernas larm.

Det är möjligen oundvikligt att det leder till en extra partikongress. Om Centerns gallupsiffror fortsätter att sjunka blir det kanske en liknande process där, men knappast kommer partiet att fälla en sittande statsminister.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning