Partiernas presidentval

Då man införde direktvalet trodde många att presidentvalet skulle bli mindre partipolitiskt än förr. Det har blivit tvärtom.

Vi ser ut att få ett tråkigt presidentval nästa år. Det är så gott som säkert att Sauli Niinistö återväljs för ytterligare en sexårsperiod. När också andra kandidater ställer upp har de knappast några illusioner om att bli valda. Därför har vissa partier så svårt att få någon att över huvud taget överväga kandidatur.

Vad eftersträvar då de som vet att de inte har några chanser? Det är kanske främst partiernas inbillade behov de tillgodoser. Det sägs att ett seriöst parti alltid bör ha en egen kandidat, att risken annars finns för att väljarna vänjer sig vid att rösta på ett annat parti. Det finns knappast något empiriskt belägg för det.

Ett annat motiv som anförts är att man genom att ställa upp en egen kandidat får fram sina egna frågor i debatten. Inte kan det väl vara så att bara de som ställer upp kandidater får delta i debatten?

När småpartier ställer upp egna presidentkandidater brukar de få högst hälften, ofta bara en tredjedel, av röstandelen i riksdagsvalet strax innan eller därefter. I de fyra direkta presidentval som ordnats i Finland är Elisabeth Rehn (SFP) och Pekka Haavisto (De gröna) de enda undantagen från den här regeln.

Förklaringen är inte som en del analytiker påstår bandwagon-effekten, det vill säga att man vill vara på vinnarens sida. Väljarna vill helt enkelt påverka vem som når andra omgången. Då röstar man på den bästa av dem som (på basis av galluparna) har chans att nå andra omgången. Varför skulle man slösa bort sin röst på en kandidat som troligen får bara några procent om man kan använda rösten till att påverka slutresultatet?

Då man införde direktvalet trodde många att presidentvalet skulle bli mindre partipolitiskt än förr. Det har blivit tvärtom. Betecknande är att sex av åtta presidentkandidater 2012 var sittande eller tidigare partiledare. Så ser det ut att bli också i nästa val. Ingen sittande partiledare har någonsin blivit president. Och Sauli Niinistö är bara den tredje expartiledaren som president efter Kyösti Kallio och J.K. Paasikivi.

Symtomatiskt för samma trend är att inga kandidater längre ställs upp av medborgarrörelser efter att 20 000 namn samlats in (mot fyra vid det första valet 1994 och en 2006) och att man numera alltmer sällan ordnar primärval om presidentkandidaten. Inför valet 1994 ordnade alla de tre stora primärval.

Då valet avgjorts genomgår en av partiernas kandidater en mystisk metamorfos och blir "hela folkets president". Inför följande val förvandlas den sittande presidenten tillbaka till partipolitiker. Givetvis är det orealistiskt att tänka sig en president utan partifärg. Men lika orealistiskt är det att tro att en president efter valet höjer sig över partierna.

Är det möjligt att Niinistö säger nej? Knappast. Vår första president K.J. Ståhlberg avstod från att eftersträva en andra period, men inte uttryckligen för att skapa en modell för efterträdarna. Alla presidenter efter Ståhlberg har velat sitta mer än en period (Kallio, Ryti och Mannerheim är specialfall). Relander, Svinhufvud och Ahtisaari tvingades mot sin vilja nöja sig med en sexårsperiod.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning