Paramore spelar mjukare men med stadigt grepp

Poprockbandet Paramore ömsar skinn på det nya albumet After Laughter. Rocken finns kvar endast i attityden, skriver Lukas Rusk.

POP/ROCK

Paramore

After Laughter (Fueled by Ramen/Atlantic)

Efter tre starka album av ångestfylld poprock stod bandet Paramore vid ett vägskäl 2010. De ursprungliga medlemmarna, bröderna Josh och Zac Farro hade lämnat bandet på grund av artistiska meningsskiljaktigheter med de övriga medlemmarna. Tre år senare föddes bandet på nytt och tog en ny riktning på skivan Paramore. Det nya albumet lät som postrock och -punk med influenser av ska. Skivan uppskattades av fansen och kritikerna.

Vart går man sedan? Det är igen ett nytt Paramore jag hör när jag sätter på senaste skivan After Laughter. Att tala om ett rockband klingar fel: den första singeln Hard Times är en renodlad poplåt med diskobeat. Distgitarren, som varit en av grundpelarna i soundet, är borta och hörs inte på en enda låt. Det tunga angstiga soundet är likaså borta och i dess ställe hörs gitarr och synt som hör hemma i solskenspop och new wave. Det låter lite som indierockarna Vampire Weekend, som kombinerar gitarrock med barock och afro. Gitarristen Taylor York säger också i en intervju för New York Times att han inspirerats av bland annat afrobeat på senaste tiden. "Vi har kommit till en punkt med vår nya musik där vi inte vill headbanga längre", säger han. Helt nytt är soundet ändå inte om man minns de poppiga singlarna Ain't It Fun och Still Into You från förra albumet. Det känns snarare som om bandet valt att löpa den linan ut för att se vart det leder.

Trots det glada soundet är After Laughter sorgsnare än föregångaren. Om det förra albumet handlade om att mogna och lämna ungdomens ångest och problem bakom sig handlar det nya albumet om att inse att problemen fortfarande finns kvar. Solisten Hayley Williams sång blir bara bättre för varje skiva och här levereras texterna exakt och med attityd.

Låtarna är det som får mig att återvända till Paramore – smarta texter och melodier som sätter sig på hjärnan. Fast soundet är nytt har Paramore inte förändrats på den här punkten. Eller i så fall mot det bättre: plattan är full av bra låtar och är bandets jämnaste album sedan genombrottet Riot!. Jag fastnade speciellt för Caught In The Middle som är genial i sin enkelhet: ett naivt gitarriff på ett skabeat tillsammans med en text om självhat och att tampas med sitt förflutna. Drömska Forgiveness är också fin, där Williams sjunger om att inte kunna förlåta, ovanpå ett bubbligt komp som för tankarna till Tears For Fears hit Everybody Wants To Rule The World.

Lukas Rusk

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42