Paradoxal tvåspråkighet

Fritjof Sahlström och Christoffer Taxell under debatten i Vasa 21.2.2017. Bild: Vasabladet/Mikael Nybacka

Det är svårt men viktigt att diskutera tvåspråkighet i Svenskfinland. Det är synd att diskussionen saknas på finskt håll, men det är inget argument för att låta bli en finlandssvensk diskussion.

Det är ett faktum att finlandssvenskheten i allt högre grad egentligen är en två- eller till och med flerspråkighet. Det här gäller framför allt i södra Finland och särskilt i huvudstadsregionen. Här har den demografiska utvecklingen varit sådan att det är mycket vanligt med svensk-finska familjer.

De finlandssvenska barnen i Österbotten växer i hög grad upp i enspråkigt svenska familjer. I Helsingfors räknar man med att mellan 20 och 35 procent av barnen kommer från enspråkigt svenska familjer. Uppgiften är hämtad från Magmas färska omvärldsanalys "Det yttre trycket" av Björn Sundell.

Vad betyder den här utvecklingen för det svenska i Finland?

Det ökade antalet tvåspråkiga familjer har varit en räddning för det svenska. Sedan 1980-talet har majoriteten av de tvåspråkiga familjerna valt svensk dagvård och svensk skola för sina barn. Det har inneburit ett klart tillskott och större årskurser än väntat i de svenska daghemmen och skolorna.

Minst lika viktigt är att det på sikt har inneburit att barnen från tvåspråkiga familjer har inlemmats i den finlandssvenska kultursfären.

Ur finsk synvinkel kan det ändå upplevas som problematiskt att barnen inte får en inkörsport också i den finska kulturen. Ett tvåspråkigt barn har rätt till båda sina kulturer. Språket är inte ett lika stort problem, eftersom de svenska skolorna för länge sedan har infört modersmålsinriktad finska för de barn som har en finskspråkig förälder.

De svenska och de finska skolorna existerar i var sin värld, sida vid sida, oftast utan kontakt och samarbete. Till och med i samlokaliserade skolor har gränsen varit tydlig.

Det har känts obegripligt på finskt håll och bland inflyttade svenskar – men har ändå inte lett till särskilt många konkreta kontaktförsök från finska skolors sida.

En orsak till att det är svårt att föra en fördjupande och konstruktiv diskussion kring tvåspråkiga lösningar i skolan är att forskningsdiskussionen förs på ett plan och den politiska på ett helt annat. De två har svårt att mötas.

Det märktes tydligt under den diskussion i Vasa där Christoffer Taxell, mångårig tidigare SFP-politiker och nu för tiden fondhövding, och professorn i pedagogik Fritjof Sahlström möttes.

Taxell har myntat paradoxen som bär hans namn, alltså att tvåspråkighet kräver enspråkiga lösningar, eftersom tvåspråkiga lösningar skapar enspråkighet.

Sahlström har som forskare fördjupat sig i språköverskridande lösningar i skolor på olika håll.

Den stora frågan är om den taxellska paradoxen fortfarande gäller i den värld där finlandssvenskhet ofta betyder två- eller mångspråkighet. Skulle det gagna oss att i enlighet med lokala förhållanden öka samarbetet mellan svenska och finska skolor och sänka gränserna mellan språkgrupperna på vissa håll? Leder det till bättre kunskaper i svenska och finska och större förståelse för den andra gruppen? Eller skulle sådana åtgärder tvärtom ytterligare hota och utarma det svenska i Finland?

Christoffer Taxell tror på sin paradox. Han tycker att den är en verklighetsbeskrivning och hänvisar till att den har fungerat i 100 år.

Fritjof Sahlström upplever att pedagogiska försök bromsas i paradoxens namn. Rädslan för domänförluster är paralyserande.

Debatten om "tvåspråkiga" skolor handlar inte om att de svenska skolorna de facto skulle bli tvåspråkiga. Den hotbilden målas upp av dem som likt Taxell egentligen – tyvärr – inte vill ha en diskussion. I stället är det en slags symboldebatt om huruvida det är tillåtet att försöka öka samarbetet mellan svenskt och finskt på ett sätt som kunde gagna alla.

Efter att svenskan avskaffades som obligatoriskt ämne i studentexamen finns en enorm rädsla för alla slags skolexperiment inom SFP.

Christoffer Taxell har fullständigt rätt i att diskussionen om språkundervisningen nästan inte alls förs på finskt håll. Det är beklagligt för det handlar om en nationell angelägenhet. Men det är inget argument för att vi inte ska diskutera och göra försök i Svenskfinland.

Det kan gagna de svenskspråkiga barn som annars inte kommer i kontakt med finskspråkiga och tvåspråkiga barn som förkroppsligar språköverskridandet.

Christoffer Taxell är styrelseordförande för Konstsamfundet, som äger HBL:s utgivare KSF Media.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen