Pappersbruket molmar

Bild: Niklas Sandström

Jörgen Mattlars dikt tar oss långt bort från den förtröstansfulla natursyn som i det förflutna kunde få till exempel Diktonius att åkalla havet som en stor, oövervinnelig gudom.

POESI

Jörgen Mattlar

att vända sig bort

Förlaget M 2016

I sin andra diktsamling att vända sig bort gör Jörgen Mattlar det inte lätt för sig. Han skriver i en knapp och återhållsam stil som får en att tänka på en del av den senmodernistiska poesin från 1950- och 60-talen och ett av hans viktigaste motiv är skärgårdsnaturen, som bild och realitet. Upptrampade stigar, alltså, och då måste man tänka efter: lyckas han visa oss något nytt längs dem?

Det är inte alldeles enkelt att svara på den frågan. Det finns en positiv strävhet i Mattlars idiom som har att göra med allt han väljer bort, versaler och skiljetecken bland annat. Det här är fåordig poesi som förlitar sig på en bildvärld påminnande om grafik. Linjer och konturer är viktiga, dikterna utspelar sig i ett igenkännligt och ganska tydligt landskap. Det är inte öde – olika slag av mänskliga aktiviteter pågår ständigt och lämnar sina spår:

ett fartyg

med timmerlast

stävar mot halstavik

en skog från östra karelen

som ett pappersbruk

molmar ner

Hela den här dikten riktar sig mot den sista raden och den spänning som uppstår mellan ordparet stävar-molmar. Första strofens fartyg som stävar över havet är en nästan statisk bild. Den andra är våldsam: timmerlasten blir en hel skog, pappersbruket en molok. Den som gett ordet molmar – som betyder söndersmulas, mals ner – en plats i vårt medvetande är barockskalden Georg Stiernhielm, kallad den svenska skaldekonstens fader. Inget finns som inte "Döden molmar i mull" skrev han i en magnifik vanitasvision. Mattlars korta dikt lär oss att se människans våldsamma spår i det stillsamma, skenbart odramatiska landskapet. Förstörelsen av naturen återkommer som en dyster orgelton genom boken.

Alltid lyckas Mattlar inte ladda sina fåtaliga ord med så här stark mening. Vissa av hans dikter tenderar att spridas ut mot det vaga – till exempel den som listar skärgårdens väderstationer, väl för att antyda att det inte länge finns något utanför människans sfär ens längst ute på havet. Andra lider av små märkligheter i språket som tar udden av lakonismen.

Men på det hela taget är att vända sig bort en balanserad helhet som utan stora åthävor får en att problematiserar begreppet "naturdikt". Vi är långt borta från den förtröstansfulla natursyn som i det förflutna kunde få till exempel Diktonius att åkalla havet som en stor, oövervinnelig gudom vars roll är att påminna människan om hennes litenhet och maktlöshet. Också när jaget i Jörgen Mattlars dikter vill fly in i naturen finns spåren av civilisationen tätt inpå. Idag, påminner de oss, finns det inget ställe där vi kan gömma oss undan vår egen allestädesnärvaro.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning