Pappafeministens förlorade oskuld

Bild:

Jag insåg att jag inte gjort några egna uppoffringar för den jämställdhet jag tror på och försökt leva i.

Jag har åkt Vasaloppet med sjuttonåringen. Jag har sjungit Imse Vimse på öppna förskolans sångstunder. Delat lika på föräldraledigheten, bytt varannan blöja, skjutsat till träningar och tävlingar. Jag har handlat och gjort mat. Gått på utvecklingssamtal. Suttit med andra småbarnspappor och pratat om att handboll är bra för tjejer.

Så jag tror att jag med guldstjärna skulle kvala in som så kallad pappafeminist. Vilket, om man får tro rikssvenska medier nu i augusti, är antingen jättebra eller jättedåligt.

Pappafeministdebatten började med att författarna till de så kallade Bert-böckerna, Sören Olsson och Anders Jacobsson, i augusti meddelade att de kommer att skriva om böckerna. Den fördomsfulla och sexistiska tonåringen Bert skall bli mera öppen. "Vi båda har sammanlagt sex döttrar och för oss är det oerhört viktigt att inte tigande sitta och acceptera ett samhälle som inte är jämställt", skrev Sören och Anders i Expressen.

För Ida Ölmedahl, journalist på samma tidning, blev Bert-författarnas avbön för mycket. "Han är mäktig, han är förbannad och han har fått en hel del om bakfoten – pappafeministen är tillbaka", skriver hon. I hennes kolumn hör Sören, Anders och Barack Obama till samma problematiska gäng, som yrvaket vaknar upp till en ojämställd värld först när det går upp för dem vad som kommer att hända de egna döttrarna när de möter den.

Min första tanke: Ida, vad är problemet? Om konsekvenserna är ett mer jämlikt, öppet och reflekterande samhälle, så är det väl befängt att diskvalificera ett par författargubbar bara för att de kommit fram till rätt sak på fel sätt, med fel motiv? Det tycker också Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson, som nu kommit ut som pappafeminist. Många håller med.

Men för mig blev Ölmedahls kritik kvar och skavde.

För jag insåg att jag inte gjort några egna uppoffringar för den jämställdhet jag tror på och försökt leva i. Hemma med barnen: för att jag vill. Fru med möjligheter till karriär: för att jag vill. Skidåkande och seglande: för att jag vill. Det är förstås inget fel med en lustfylld och belönande jämställdhet. Tvärtom är det en av förutsättningarna för dess välkomna fullskaliga genomslag. Men det är skillnad på att komma till feminismen från mina utgångspunkter, jämfört med hur det är att komma till den från de delvis förkroppsligade erfarenheter som flickor och kvinnor gör.

Men allra mest för pappafeminismens faderlighet. Pappas flickor, på pappas villkor, under pappas faderligt beskyddande armar. Stakteknik, hästsläp och textkompetens. Jämställdhet på mina villkor, för just "mina flickor", oavsett om de är egna barn, studenter, doktorander eller kolleger.

Vilket kanske inte är så jämställt jag trott. Både för att den sortens likvärdighet riskerar att utgå för mycket från mina, alltså manliga och patriarkala, normer, i stället för en beredskap och vilja till att på allvar förändra, och för att avgränsningen till det egna gänget i grunden är en ojämställd attityd.

Samtidigt: hellre en pappafeminist än ingen feminist alls. Men ännu hellre dags för nästa kliv. För mig, Sören, och Anders. När man trott att far skall gå först också i jämställdhetståget tar det lite tid att lära sig gå bredvid. Men vi är på väg åt rätt håll.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi