Pappa, barn och en himla massa strul

Jobbig livssituation. När Petteri Summanen blir ensamstående pappa är det slut med det roliga.Bild: © Solar Films / Marek Sabogal

Hjälp, en pappa blir ensam med sin baby! Som komedi duger det inte den här gången.

KOMEDI

En man och en baby

Regi: Marja Pyykkö. Manus: Marko Leino, efter en roman av Eva Hietamies. Foto: Konsta Sohlberg. I rollerna: Petteri Summanen, Marja Salo, Marjaana Maijala, Niko Saarela. Ria Kataja.

Det var skådespelaren och lustigkurren W.C. Fields som en gång i tiden hävdade att "barn varken ska ses eller höras – någonsin". Och ser man till finländsk film av i dag kanske den gode Fields inte hade helt fel.

När man i Polcirkelns hjältar 2 gick in för att lyfta fram småbarnsföräldrarnas vardag gick det mesta åt pipan – komiskt sett. Samma med Marja Pyykkös En man och en baby (Yösyöttö), ett lustspel om den nyblivna pappan som på förekommen anledning blir ensam med minstingen, ett spädbarn.

Det är när Antti Pasanen (Petteri Summanen) och hans fru Pia (Ria Kataja) checkar ut från Kvinnokliniken som frun i huset kommer på andra tankar. Hon konstaterar att detta med barn och familjeliv inte är "hennes grej" och hoppar in i första bästa taxi, bara för att sedan sätta kurs på Spanska solkusten. Hejssvejs!

Har gjorts förr

Inledningsvis låter Antti förstå att modern till barnet var tvungen att stanna kvar på sjukhuset, men det fungerar förstås inte i längden. Så det är bara att bita i det sura äpplet, att ringa på hos grannarna (Marjaana Maijala och Niko Saarela) som tack och lov har en gedigen erfarenhet av småbarn.

Inte helt överraskande är det svårt att räcka till, pappaledigheten till trots. Och att hänga på krogen låter sig förstås inte göras. Lider gör också kärlekslivet, bortsett från den spirande vänskapen med ensamma mamman Enni (Marja Salo).

Det här med struliga småbarn och tafatta föräldrar är på sätt och vis en mycket amerikansk berättartradition, tänker i första hand på opus som Tre män och en baby och Nio månader.

Å andra sidan är småbarnsföräldrar ett släkte som i sin tassighet direkt inbjuder till satiriska slängar, typ dem i Sam Mendes Away We Go, den finaste och godaste av filmer (se den i stället för att läsa Anna Wahlgren och inget kan gå fel, jag lovar).

Drift med trender

Fast nu är ju En man och en baby ingen Away We Go, långt därifrån. Och med tanke på att det är fråga om en komedi har filmen ett smärre problem: den är noll rolig.

Inte bara är slutresultatet berättarmässigt trevande, komplett med en inre monolog som bara inte fungerar. Trots att det i filmen finns gott om igenkänningsfaktorer – och trots att de små liven mycket riktigt kan vara en pärs utan like – känns skämten både platta och desperata.

Petteri Summanen i huvudrollen försöker så gott det går men med ett manus som detta är det uppförsbacke mest hela tiden, inte minst när det gäller karaktärsskildringen.

Visst finns det stunder av ljus i mörkret, som när filmen går åt hipstermamman Pihla Viitalas vaccinationsnoja, som när en annan mamma – med ironin för ögonen – undrar ifall Antti borde ha en medalj för sitt slit.

Men annars är det tillbaka till skrivbordet. Duger inte.

Krister Uggeldahl