Mansdebatten handlade än en gång om kränkthet

Raljerandet över lättkränkta är numera ett bekant och effektivt sätt att tysta ned kritiska röster.

Evenemanget som en mansaktivistisk grupp skulle arrangera vid Åbo Akademi blev till slut en saklig, odramatisk diskussion i Svenska Yles regi (19.11). Det som utifrån gästval, de svenska debattörerna Alexander Bard och Johan Mparmpagianni och filmvisning skulle bli en sammankomst för "rödpillrarna" som vaknat till männens underkuvade situation och den konventionella jämställdhetspolitikens falskhet, förvandlades genom public service till en informativ exposé över hur olika de inbjudna männen ser på samhället och sin roll.

Sittande mitt bland finländska mansforskare och aktivister fick de svenska gästerna framföra sina idéer, men de gavs också en kontext. Mansaktivister kommer i många tappningar, och såsom historikern Anders Ahlbäck konstaterade är "manlighetens kris" ett tema som diskuterats sedan romarriket. Några män ser genusforskare och feminister som sina motståndare, andra som bundsförvanter i kritik av samhällsnormer och maktstrukturer. En del drivs av vardagsproblem, andra av ideologiska visioner.

Att mångfalden blev tydlig är en publicistisk bedrift, men Svenska Yle har också skäl till självkritik. Producent Hasse Sundquists förklaring till medverkan i evenemanget (14.11) framhäver ädla journalistiska motiv, men ger en förskönande bild av händelseförloppet. Bard och Mparmpagianni var ju inbjudna som representanter för den nya transnationella mansaktivismen som begreppet manosfär sammanfattar. De har nyhetsvärde tack vare sina metoo-kritiska och antifeministiska provokationer, och Svenska Yle attraherades av en bekant medielogik. Kontrovers är normen, i synnerhet då genusfrågor behandlas. Det vore hedersamt att medge detta och inte låtsas vara en objektiv bevakare av något som man själv skapat. Det var ju debatten över seminariets agenda som hjälpte Svenska Yle på relevanta spår.

Medielogiken är för övrigt något som "Intresseföreningen för jämställdhet vid Åbo Akademi" behärskar mycket bättre än de ÅA-medarbetare som lanserade uppropet mot evenemanget eller Åbo Akademis ledning som förbjöd arrangemanget vid universitetet. De senare gick ju rakt in i fällan och förlorade därmed sina talpositioner. I stället för en seriös diskussion om den nya transnationella mansaktivismen vilken Jenny Bäck beskrev i sin artikel (HBL 19.11) uppstod en debatt om deplattformering och åsiktscensur. Diskussionen handlade än en gång om kränkthet i stället för att öka våra kunskaper om hur genus i dag politiseras med manosfären och dess kopplingar till högerpopulism och nynationalism, med Ungerns förbud av genusvetenskap eller Trump-administrationens korståg mot transpersoner.

Forskarkompetens behövs för att belysa denna utveckling samt för att skärskåda kränkthetsdebatten. Raljerandet över lättkränkta är numera ett bekant och effektivt sätt att tysta ned kritiska röster samt framstå som demokratikämpe och yttrandefrihetsapostel. Universitetet bör vara en plats där vi tänker ett steg längre och frågar vad som egentligen står på spel. Det är inte tanken som är farlig utan bristen på en kritisk analys.

Anu Koivunen Medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39