Paketpinne inspirerade formgivare

Bild:

Att äntligen få göra ett bruksföremål med ett skulpturellt värde har varit en glädje, men svårare än man skulle föreställa sig.

Eva-Mi Sederlöf har som många andra i Norden, tack vare våra ansvarsbärande medier, vaknat till insikt om plast som, historiskt sett, för inte så länge sedan introducerades som något av ett mirakelmaterial med till synes ändlösa praktiska applikationer. Plast har i sin beständighet börjat väcka oro. Valar och havsfåglar som dött av svält, magarna fyllda av plastföremål, väcker starka känslor. Det problem vars omfattning och betydelse vi ännu inte helt förstår orsakar mig en långt djupare oro, plasten som mikropartiklar i världens hav.

Sederlöf tänker praktiskt och konstruktivt och frågar vart hon skall vända sig med sin tanke om att åter ta i bruk paketpinnen och papperssnöret. Frågan blir retorisk då hon redan gjort slag i saken och vänt sig till Hufvudstadsbladet (HBL 30.3). Debattredaktören, antar jag, insåg att tidningen har läsare med en bredd av specialkunnande. Han såg en möjlighet och utnyttjade den.

Som ung studerande vid guldsmedsskolan vid Designinstitutet i Lahtis informerades jag och de övriga eleverna att utbildningen är en av landets dyraste, den kastas inte bort på träskallar som inte förstår att bärandet av plastkassar hädanefter är strikt förbjudet. Att skadan, om den är framme, kan vara permanent bör alla – kirurger, tandläkare, pianister etcetera – vara medvetna om. Denna enkla insikt borde enligt mig gälla alla. En gammal indiankvinna i Nevada förklarade åt en kollega att händerna är själens redskap. Människor som arbetar med sina händer är välsignade med en andlig gåva. Med åren har jag insett djupet av denna visdom.

Sederlöf lyfter fram en för mig känslig fråga. Jag har handtag som skyddar mina händer, men fårorna är gjorda för plastkassar och de skär också in i händerna, vikten koncentreras till pek- och lillfingret. Med papperskassar fungerar handtagen inte.

Jag har en citronpress som jag älskar fastän den skvätter citron över halva köket. Jag har formgivit citron- och apelsinpressar, den ena vackrare än den andra. Och fungerande! Samma skulpturella höjd som Philippe Starck har jag dock aldrig nått.

Att äntligen få göra ett bruksföremål med ett skulpturellt värde har varit en glädje, men svårare än man skulle föreställa sig. En skulptur som spretar hit och dit och är "släppande" i en tvådelad gjutform var ingen enkel nöt att knäcka. Att den får stå framme i köket vid inköpslistan eller hallbordet vid ytterdörren gör att man kommer ihåg den. Därtill kan den väcka diskussion och medvetenhet hos gäster på ett positivt sätt, det har betydelse.

Jag ber om ursäkt att det dröjt så länge, men tackar innerligt för inspirationen. Nu återstår att se om någon nappar på idén.

Tony Granholm Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning