Paavo Ruotsalainen är nu väckelseledare i munkjacka

Jussi Lehtipuu gestaltar huvudpersonen Paavo Ruotsalainens breda känslomässiga register trovärdigt, menar recensenten. Bild: Tuomas Uusheimo

I Jaakko Heinimäkis libretto till operan Herääminen framställs väckelsepredikanten Paavo Ruotsalainen inledningsvis som en verklig kraftkarl, som idkar skuggboxning med Herren, medan han efter ett dråpslag lär sig ödmjukhetens grunder av de utslagna.

Opera

Herääminen

Musik: Maija Ruuskanen. Libretto: Jaakko Heinimäki. Regi: Juulia Tapola. Scenografi & ljus: Ville Virtanen. Dräkter: Ville Virtanen & Jenni Nykänen. Medverkande: Jussi Lehtipuu, baryton, Philomela & Herännäisnuorten kuoro, Akademiska saxofonkvartetten (Olli-Pekka Tuomisalo, sopran, Saara Koskipää, alt, Maaret Koskenkari, tenor, Timo Rantanen, baryton), Outi Tumpula, flöjt, Tuomas Timonen, slagverk. Körinstudering: Marjukka Riihimäki & Hanna-Maria Hapuli. Urpremiär på Kapsäkki 30.3.

Vad sägs om väckelsepredikanten Paavo Ruotsalainen i munkjacka bland flyktingar och hemlösa i Sörnäs? Det är upplägget för det fascinerande mellanpartiet i Kapsäkkis nya operaproduktion, den timslånga enaktaren Herääminen, som markerar en klar väsensskillnad gentemot vår stora Paavo Ruotsalainen-opera, Joonas Kokkonens De sista frestelserna, även om Ruotsalainens färgstarka och delvis motstridiga personlighet getts en central roll även här.

Och då inte minst hans troskris, som kunde liknas vid ett slags konfessionell burnout och som rent konkret golvar den vitale och karismatiske folkledaren till marken. I Jaakko Heinimäkis dramaturgiskt välproportionerade libretto framställs Ruotsalainen inledningsvis som en verklig kraftkarl, som idkar skuggboxning med Herren, medan han efter dråpslaget lär sig ödmjukhetens grunder av de utslagna.

I den tredje, snudd på katharsisaktiga, delen har han slutligen nått insikten om att nåden inte kan tillkämpas och förtjänas utan att den ges som en gåva åt den som förmår öppna sig för den och samtidigt har vår hjälte funnit en ny glädje i tron genom försoningen med sig själv och därmed även med sin omgivning.

Uttrycksfulla saxofoner

Herääminen är benämnd opera, vilket den nog kan anses vara, men likaväl kunde stycket med sina expressivt kommenterande körpartier kallas dramatiskt oratorium. Maija Ruuskanens textkänsliga musik rör sig behändigt på en skala från modalt folkligt färgade, stundom psalmbesläktade förtoningar till lätt jazziga och musikalartade partier och smeker örat på ett uppfordrande, aldrig inställsamt sätt.

Idén att instrumentera för saxofonkvartett och ett fantasifullt nyttjat slagverksbatteri var onekligen smått genial. De uttrycksfulla saxofonerna bredde alltefter behov ut klangfagra ljudmattor och melodiska fonder eller gaddade sig samman i rytmiskt pådrivande passager och syntesen med människorösten tedde sig föga överraskande fullkomligt naturlig.

Jussi Lehtipuu gestaltade huvudpersonens breda känslomässiga register på ett trovärdigt sätt och hans baryton klingade ömsom självmedvetet myndigt, ömsom mänskligt sårbart och skört. Juulia Tapola förflyttade de skönsjungande koristerna ändamålsenligt i fungerande samklang med Ville Virtanens avskalade scenografi, men trots att Kapsäkkisalen har sin charm vore det självfallet intressant att uppleva Herääminen i kyrkorummet.

Mats Liljeroos Musikkritiker