Paasikivi lärde oss bli vän med Sovjet

Bild: Mikael Bobacka

"Då vi nu har fjättrat oss vid Tyskland, får vi dela Tysklands öde. Vår framtid ter sig förfärande. Vi är på väg ner i avgrunden – katastrofen." Så skrev Juho Kusti Paasikivi i sin dagbok 27 juni 1944. Han hade fel, Finland skulle klara sig. Mycket tack vare Paasikivi.

J.K. Paasikivis dagböcker är fängslande läsning. Denna obotliga pessimist är säker på att allt kommer att gå illa, att enda sättet att nå en dräglig fred är att göra upp med Sovjet så snabbt som möjligt och acceptera också hårda villkor.

Paasikivi är mest känd som statsministern och presidenten som 1944–1956 drev Finland från krig mot fred och vänskapliga relationer med Sovjet. Paasikivi hade stor andel i att Finland, mot alla odds, lyckades bevara självständigheten och att vi fick behålla vår västerländska demokrati.

Men Paasikivi fanns med i Finlands politiska liv långt tidigare. Han påverkade politiken under hela 1900-talet, framför allt i svåra stunder. Paasikivi var från början till slut en undfallenhetsman som talade för eftergifter i östpolitiken och tog avstånd från aktivt motstånd.

Bilden av Paasikivi som en kolerisk bankdirektör som skäller ut alla och envar som inte delar hans åsikt kunde förleda en att tro att vi här har en produkt av en högborgerlig patriarkalisk uppväxt. Ingenting kunde vara mera fel. Av alla Finlands presidenter kom Paasikivi kanske från de enklaste förhållandena.

Paasikivi föddes 1870 i en rökbastu i Hämeenkoski. Hans föräldrar som var kringresande försäljare var på väg till marknaden i Lahtis då lille Johan Gustaf Hellstén anlände till världen.

Ödet var inte nådigt mot denna blivande storman. Han förlorade sin mor som fyraåring, tio år senare dog både fadern och storasystern i en epidemi. En moster tog nu hand om Johan som redan hade börjat i Tavastehus lyceum dit fadern skickade pojken eftersom han så tydligt hade gott läshuvud. Johan var från början primus i klassen, som 17-årig gymnasieelev förfinskade han sitt namn till Juho Kusti Paasikivi.

I Helsingfors studerade Paasikivi först ryska och historia, men efter att ha träffat sin blivande fru, svenskspråkiga Anna Forsman, bytte han till den juridiska fakulteten som han antog att bättre skulle garantera familjeförsörjningen.

Februarimanifestet 1899 som syftade till en förryskning av Finland aktiverade också unge Paasikivi som samlade namn till den stora adressen som skulle överlämnas till tsar Nikolaj II. Paasikivi tillhörde Finska partiet som tog avstånd från motstånd och ansåg att Finland kunde rädda resterna av autonomin bäst genom eftergifter.

Paasikivi utnämndes redan 1903 till överdirektör för Statskontoret. Han var också riksdagsman 1907–1914 och en av dem som skrev det finska partiets program. Främst engagerade sig Paasikivi i socialpolitiska frågor och torparnas situation. En kort tid var han medlem av senaten med ansvar för finansfrågor. 1914 lämnade Paasikivi politiken och blev vd för Kansallis-Osake-Pankki.

Fredsmedlare

När första världskriget bröt ut 1914 betonade Paasikivi, i likhet med de andra i Finska partiet, lojalitet med Ryssland och tsaren. Först när bolsjevikerna tog makten i Ryssland 1917 ansåg också undfallenhetsmännen att alla band måste brytas och självständighet utropas.

Under inbördeskriget 1918 var Paasikivi full av förakt för de röda. Även om han själv agerat för torparnas sak hade han ingen förståelse för rödgardisterna. När Svinhufvud blev riksföreståndare utnämnde han Paasikivi till statsminister. Tillsammans agerade duon för att Finland skulle bli monarki med en tysk kung. Bara Tyskland kunde hjälpa Finland att bevara självständigheten, trodde Paasikivi.

Efter Tysklands nederlag fick prinsen av Hessen, Friedrich Karl, budet att han inte längre behövde komma till Finland som nu blev republik.

Innan Paasikivi kunde dra sig tillbaka till sin bank ledde han förhandlingsdelegationen med den nya Sovjetledningen i Dorpat 1920. Finland krävde Petsamo, Kolahalvön och Östkarelen medan motparten ansåg att gränsen från 1812 skulle gälla. Kompromissen som innebar att Finland bara fick Petsamo väckte hård kritik hos uppvaknande högerradikaler.

När Paasikivi efter interna strider lämnade KOP-banken utnämndes han till ambassadör i Stockholm 1936–1940. Fosterlandet kallade hem honom hösten 1939 då Sovjet krävde förhandlingar. Det blev Paasikivi som tre gånger åkte till Moskva för att förhandla med Stalin och Molotov. Paasikivi ansåg med stöd av överbefälhavaren Gustaf Mannerheim att de sovjetiska kraven på holmar i Finska viken och gränsjusteringar på Karelska näset borde accepteras.

Men regeringen med utrikesminister Eljas Erkko i spetsen svarade nej. När vinterkriget bröt ut 30 november 1939 kallade Paasikivi konsekvent det för "Erkkos krig".

Under vinterkriget ansåg Paasikivi att Finland för att uppnå fred måste avstå en marinbas i västra Finska viken. Så skedde då Hangö utrymdes. Många, till exempel Urho Kekkonen, motsatte sig in i det sista fredsuppgörelsen och hoppades på den utlovade hjälpen från Storbritannien och Frankrike.

När fred hade slutits utnämndes Paasikivi till ambassadör i Moskva där han snabbt konfronterades med allt fränare sovjetiska krav. Efter ockupationen av Baltikum föll Stalins hungriga blickar på Finland som ännu inte var kuvat. Paasikivi talade för eftergifter, men regeringen i Helsingfors som hade fått tyska löften om revanschkrig avvisade Sovjets krav.

Paasikivi som inte var informerad om den tyska dimensionen avgick i vredesmod och återvände hem. När fortsättningskriget bröt ut hade Paasikivi ingen officiell roll, men han fungerade som president Risto Rytis rådgivare. Ju längre kriget pågick och ju uppenbarare det tyska nederlaget blev desto otåligare blev Paasikivi att sluta separatfred.

Ur dagboken 9.3.1943: Rysslands svaghetstillstånd är över. Under denna Rysslands svaghetsperiod blev de baltiska länderna, Finland och Polen självständiga och Polen och Rumänien begagnade tillfället för att erövra delar av Ryssland. Men nu är Rysslands svaghet förgången och nu tar Ryssland tillbaka vad det förlorat."

Fredsförhandlingarna leddes våren 1944 av Paasikivi. Han ville acceptera Sovjets bud, medan regeringen sade nej.

Ur dagboken 16 juni 1944: "Sedan 1939 har vi med en felaktig politik förlorat allt vi hade. Nu är vi ensamma, isolerade, inför en ohygglig fara, Alla chanser är förspillda och förstörda."

President

När fredsavtalet ingicks i september 1944 var Paasikivi utfryst. Men när en ny fredsregering skulle tillträda kallade man åter på honom. Paasikivi blev statsminister och började förverkliga de hårda fredsvillkoren samtidigt som han med fast hand lotsade Finland mot vänskapliga relationer med arvfienden. Paasikivis kungstanke var att Sovjet aldrig skulle behöva frukta ett anfall från finländskt territorium.

Paasikivi skulle också pedantiskt hålla efter allt och alla som kunde tänkas reta upp den mäktiga grannen. Journalister, politiker och andra lösmynta som inte följde den nya utrikespolitiska doktrinen kunde bli uppringda vilken tid på dygnet som helst av en rasande Paasikivi som höll räfst och rättarting.

Efter att nya namn, som inte var befläckade av krigsåren, invaldes i riksdagen 1945 kunde en ny regering bildas där också kommunisterna medverkade. Den svåraste prövningen för Paasikivi var krigsansvarighetsprocessen. Sovjet krävde att åtta ledande politiker från krigsåren skulle dömas som ansvariga för kriget, bland dem expresident Risto Ryti. Så skedde efter att riksdagen stiftat en retroaktiv lag så att processen formellt gick lagligt till även om den stred mot allt som heter rättssäkerhet.

När Mannerheim avgick 1946 valde riksdagen Paasikivi till ny president. Lättnaden när den sovjetiska kontrollkommissionen lämnade landet 1947 förbyttes i ny fruktan när Stalin krävde förhandlingar om en vänskaps-, samarbets- och biståndspakt 1948.

Samtidigt tog kommunisterna över makten i Tjeckoslovakien som därmed som nästsista land i "Sovjets intressesfär" blev en folkdemokratisk satellitstat. I det sista landet som återstod, Finland, förklarade kommunisternas ordförande Hertta Kuusinen att "Tjeckoslovakiens väg även ska bli Finlands väg".

Förutom strejker, demonstrationer och sammandrabbningar i Kemi gjorde kommunisterna inget allvarligt försök att gripa makten. Och efter att VSB-pakten hade undertecknats i april 1948 avtog spänningen.

Det kalla kriget skärptes i Europa och Sovjet fick annat att tänka på än lilla Finland. Paasikivi såg chansen och kunde innan han avgick lotsa in Finland i Nordiska rådet och FN. Under hans sista statsbesök i Moskva 1955 förlängdes VSB-pakten med tio år och som gentjänst lovade Sovjet återlämna Porkala.

Men det glädjebudet fick Paasikivis kronprins Urho Kekkonen förmedla till Finlands folk. Sovjet hade redan börjat intrigera med tanke på presidentvalet 1956.

Född 1870, död 1956.

President 1946–1956.

Statsminister 1918 och 1944–1946.

Riksdagsman 1907–1909, 1910–1914, representerade Finska partiet.

Var med om att grunda Samlingspartiet 1918.

Vd för KOP-banken 1914–1934.

Gift med Anna Forsman 1897–1931, Alli Valve 1934–1956.

Därför 26:e plats

Juho Kusti Paasikivi talade ryska och kände motparten bättre än någon annan i Finlands ledning. Därför var det han som gång på gång skickades till Moskva för att förhandla om fred. Paasikivi hade åtminstone en liten andel i att Finland kom helskinnat ur två krig med Sovjet. Och Paasikivi hade en stor andel i att Finlands nya vänskapspolitik med Sovjet lyckades så bra efter 1944 att vi kunde bevara vårt fria västerländska samhällsskick.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning