På tal om Ove, Olli och Oscar

Det stora svenska filmpriset är en "Guldbagge".Bild: Johan Bergmark

Förra årets vinnarfilm på svenska Guldbaggegalan sågs av ynka 10 000 biobesökare. Årets vinnare, kritikfavoriten , lär gå ett liknande öde till mötes. Varför har det populära och det konstnärliga så svårt att mötas, undrar Krister Uggeldahl.

Kioskvältare som En man som heter Ove och Hundraettåringen som smet från notan och försvann i all ära, men den svenska filmen är inte vad den varit. Vi talar trots allt om en filmkultur som i årtionden hörde till de ledande i Europa – såväl kommersiellt som konstnärligt – men som nu fått grus i maskineriet.

Ett tecken på detta är den årliga Guldbaggegalan som trots skyhöga tittarsiffror – och en Petra Mede som återigen stal showen – inte längre lyckas bygga en bro mellan filmmakare, proffstyckare och folkets djupa led.

Förra årets vinnarfilm, Magnus von Horns Efterskalv (med flicktjusaren Ulrik Munther i rollen som hemvändande ungdomsbrottsling), sågs av sisådär 10 000 biobesökare och årets vinnare, kritikfavoriten Jätten, lär gå ett liknande öde till mötes.

Sett ur ett strikt "europeiskt" perspektiv är det här förstås inget problem. Underförstått: bra konst är bra konst, ett absolut begrepp, och följaktligen kan man gott strunta i marknaden och folkopinionen.

Visst, men nog vore det kul ifall man kunde mötas halvvägs, som i fallet En man som heter Ove som ju lyckas med konststycket att vare både hyvens (läs: dramatiskt och komiskt fullfjädrad) OCH populär, allt på en och samma gång.

Hur som helst har den svenska filmen – och tv-produktionen – ett internationellt renommé att falla tillbaka på. Förra året var det Alicia Vikander som kammade hem en Oscar, i år ligger "Ove" och filmfotografen Linus Sandgren (La La Land) bra till.

Och ännu på tal om Guldbaggegalan: man kan inte annat än beundra de många friska fläktarna på podiet; förekomsten av namn som Goran Kapetanovic (bästa regi, Min faster i Sarajevo), Ita Zbronice-Zajt (bästa foto, Yarden), Ahang Bashi (bästa nykomling) och Tora Mkandawire Mårtens (bästa dokumentär).

Hos oss är verkligheten en annan, eller för att travestera sloganen "endast i Finland man finländska filmer göra": i Finland man endast f-i-n-s-k-a filmer göra (Aki Kaurimäkis Ljus i natten är undantaget som bekräftar regeln, kanske också Tom of Finland).

Inte för att man behöver skämmas på den punkten, inte i år. Vad Jussi-nomineringarna beträffar ligger Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv och Den lilla sparven – båda med tio nomineringar – bäst till. Och även om ingen av dessa välte kiosker fann de ändå sin publik.

Iklädd finlandssvenska glasögon lyfter man gärna fram unga begåvade Linnea Skog som nominerats för bästa kvinnliga huvudroll (Den lilla sparven). Hon tävlar mot bland annat Mimosa Willamo i Bodom, en naturkraft som intressant nog är minst lika duktig på det andra inhemska (i Ulrika Bengts tv-serie Lola uppochner).

När det gäller Oscarsstatyetterna kretsar ju det mesta i år kring Damien Chazelles La La Land som med sina 14 nomineringar tangerar rekordet, satt av Allt om Eva och Titanic. I kategorin bästa icke-engelskspråkiga film får "Ove" (nominerad även för bästa mask och make up) sällskap av danska (efter)krigsdramat Under sanden.

Det lär förvisso lika mycket vara ett resultat av de svensk-danska marknadsföringsmusklerna som av strikt filmiska kvaliteter. På den sistnämnda punkten är och förblir Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv en "contender".

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00