På spaning efter det nya och spännande

Pietiläs musik rör sig överlag i det fascinerande gränslandet mellan freejazz och konstmusikalisk avantgarde – med tenorsaxen som ett omisskänneligt identifierande element. Bild: Pressbild

Esa Pietilä – saxofonist, tonsättare och improvisatör av Guds nåde – framför inget med onödiga år på nacken.

KAMMARMUSIK

Finlands Solistförenings konsert på Kulturarenan Gloria 2.10. Esa Pietilä, tenorsaxofon & live-elektronik, Veli Kujala, dragspel, Eija Kankaanranta, kantele, Petri Kumela, gitarr. Esa Pietiläs musik.

Esa Pietilä är en samtidsmusiker med gigantiskt s, ständigt på spaning efter det nya och spännande, ohörda och avvikande. Pietilä (f. 1964), saxofonist, tonsättare och improvisatör av Guds nåde, framför inget med onödiga år på nacken. Endast det nyaste nytt är gott nog, oavsett stil och estetik, noterat eller improviserat, full sal med Esa-Pekka Salonen eller en handfull på Gloria.

De sistnämnda fick sig å andra sidan till livs Pietilä på sitt mest oberäkneligt oemotståndliga humör i gränslandet mellan klassiskt, jazz och det där sista lilla odefinierbara. Allt i samklang med några av dagens främsta musiker i sina respektive genrer.

Allt var ändå inte så enkelt. De sedvanliga longörerna infann sig – de som improviserar tycks sällan ha samma tidsuppfattning som de som lyssnar – och det fanns både ett och annat övrigt att önska beträffande såväl helhetsdramaturgin som nyttjandet av det befintliga materialet.

Pietiläs, av allt att döma, mestadels skissartat noterade musikaliska urceller och dramaturgiska ramar föreföll ändå fruktbara och när även samtliga medverkande musiker visade sig vara durkdrivna improvisatörer och innovatörer uppstod det en mängd givande musikaliska situationer och konfrontationer.

Intressant gränsland

Det inledande smakprovet, Whisk & Flames, med den akustiske mästergitarristen Petri Kumela kändes ändå alltför mycket som just en aperitif och kanske kunde Pietilä ha låtit sammanhangen utvecklas ytterligare. Eija Kankaanranta fick däremot betydligt mer spelrum inom ramen för Sequenza 4 och hennes trakterande av elkantelen, stundom på cimbalomvis med käppar, var förstummande.

Veli Kujala var ändå i en klass för sig med kvarttonsdragspelet i högsta hugg och det närapå femtio minuter långa avslutningsstycket, Uhma, kändes om inte speciellt trotsigt så desto mer kreativt inom ramen för en bara aningen utdragen helhet.

Pietiläs musik rör sig överlag i det fascinerande gränslandet mellan freejazz och konstmusikaliskt avantgarde och vore ack så svårdefinierbar om inte tenorsaxen var så omisskänneligt jazzig till ton, harmoni och karaktär.

Solistföreningens konsert hade lockat en pinsamt fåtalig publik och det är bara att hoppas att de följande evenemangen i höstens superspännande konsertserie blir mer välbesökta. Inte mindre än tre uruppföranden, av Tim Page, Eero Hämeenniemi och Perttu Haapanen utlovas jämte, självfallet, en massa övrig angelägen musik.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning