På skuggsidan: Att hålla sig varm och mätt kan vara ett heltidsjobb

Granen står så grön och grann i stugan, men annars är det svårt med julstämningen för dem som befinner sig i livets väntrum. Sådana finns helt konkret redan på ett par ställen i Helsingfors, för dem som är papperslösa eller annars håller på att ramla mellan stolarna.

Det står nybryggt kaffe i kaffekokaren, granen är tänd och på bordet ligger en röd julduk. Någon duschar, någon läser, ett barn leker, någon har gjort sig hemmastadd med tofflor på fötterna. Det är fridfullt men allt är inte i sin ordning. För en del är ingenting i sin ordning.

En liten hög med lappar på bordet skvallrar om varför. Det är Migrationsverkets och internationella migrationsorganisationen IOM:s lappar som på nio språk talar om var man kan hitta information om det som kallas frivillig återresa till hemlandet. Men här finns inte många frivilliga, och det är ingen som övertalar. Diakonissanstaltens center för papperslösa är ett av två nya dagcenter som öppnat i Helsingfors det här året för att ge stöd och tak över huvudet åt dem som behöver.

Samir från Irak har visserligen tak över huvudet, men mycket övrigt att önska. Efter tre och ett halvt år i Finland har han tre avslag på asylansökan, finsk fru och barn, och det är lika länge sedan han kommit åt att utöva sitt yrke som tandläkare. Nu väntar han på beslut om han kan få stanna på grund av familjeband.

– Det är frustrerande. Livet rinner i väg medan jag väntar. Jag har försökt få tillstånd från Valvira att jobba som tandläkare, men så länge jag inte har uppehållstillstånd får jag inte det. Då kan jag inte få något jobb, som i sin tur kunde ge mig uppehållstillstånd, säger Samir.

Han lämnade Irak för flera år sedan för att studera i Donetsk i Ukraina, men då krig bröt ut där hamnade han ur askan i elden. Ungefär samtidigt lade IS under sig stora delar av Irak, och Samir beslutade sig för att fly till Finland.

– Medan man väntar tänker man: Vad gör jag här? Men jag har ingen annanstans att ta vägen heller, tillbaka kan jag inte åka. Så jag lär mig finska medan jag väntar.

Rädd att gå ut

För Qusai är väntan över, nu bara existerar han tillsammans med fru och en liten dotter i ett svart hål där inget ljus kan tränga in, ingen materia ta sig ut. Familjen har fått avslag på sin asylansökan, asylbesvär och ansökan om besvärsrätt, men att återvända är inte att tänka på. Det är ett halvt år sedan de skrevs ut ur flyktingförläggningen och de har inte längre rätt till några mottagningstjänster eller bidrag. Familjen undviker att röra sig ute av rädsla för att bli upptäckta, tagna i förvar och avvisade. Bekymren har ristat en djup fåra i pannan på Qusai.

– Vi har bott på 14 ställen sedan vi blev utskrivna från förläggningen. På det senaste stället fick vi ta emot hot från hemlandet, så vi måste flytta igen. En milisgrupp har tagit över vårt hem i Irak, jag vet att det vore farligt att återvända.

Varje dag känns nu svårare än den föregående, säger Qusai. Familjen håller sig mest inomhus och dottern har inga finska kamrater att leka med.

– Då jag går ut är jag rädd. Tänk om polisen ber att få se papper och märker att vi inte har några. Jag är jättetrött, både psykiskt och fysiskt.

Flera av vännerna som kom till Finland samtidigt som Qusai och familjen har fått lov att stanna och gått vidare med sina liv. Dem orkar familjen inte träffa. Det finns också de som konverterat till kristendomen för att få stanna, men det vill Qusai inte göra.

– Jag vill inte låtsas, jag vill säga vad som på riktigt hände.

Men familjen vågar inte ens gå till Migrationsverket för att lämna in en ny asylansökan av rädsla för att bli tagna i förvar. Qusai är rådlös.

– Jag vill erbjuda min dotter en framtid, men jag kan inte, jag vet inte vad jag ska göra.

Det enda som räknas nu är tryggheten.

– Det viktigaste är att familjen är i trygghet. Vad som händer i framtiden vet jag inte. Jag vet inte ens vad som händer i morgon. I dag lever jag, i morgon får vi se.

Framtiden på is. Qusai och hans familj vågar knappt gå ut av rädsla för att bli tagna i förvar och avvisade. Bild: Leif Weckström

Ett jobb och ett liv

Vi åker spårvagn till det andra dagcentret. Det gör också den unge mannen med tofflorna, Mark, som kommer från ett afrikanskt land men fått asyl i Italien. Det är bara det att Italien inte lyckats förse honom med jobb eller tak över huvudet. Så nu är han här för att söka sig ett jobb och ett liv. I Röda Korsets, Blåbandstiftelsens och Helsingfors församlingars dagcenter serveras soppa till lunch och man kan stanna kvar till klockan 16. Sedan ska Mark till biblioteket i Östra centrum för att översätta sin CV från franska. I köpcentret kan man dessutom hålla sig varm och inomhus tills nödinkvarteringen öppnar klockan nio på kvällen. Mark har studerat ekonomi vid universitet men att få jobb är inte lätt.

– Det är ganska tröttsamt att bo i nödinkvarteringen då man måste ut alla morgnar klockan sju och får komma tillbaka först på kvällen.

Det lyser trivsamt ur fönstren på dagcentret, möblerna är målade i granna färger och skålar med pepparkakor och godis står framme. Fönstren är tejpade i lagom mönster, så att man ser ut om man vill men inte alltför mycket in. Ett tiotal män sitter och pratar, läser eller äter soppa. Här finns historier som liknar Marks, och här finns de som påminner om Samirs och Qusais. Men Migrationsverkets lappar syns inte till, däremot anslag om julkonserter och finsklektioner. Nästa dag kommer det att vara fullt då centret har en jurist på plats, för ett har alla här gemensamt: de vill göra sin vistelse här trygg och laglig.

– Ganska många är nypapperslösa som fått avslag på sina asylansökningar och besvär. Men det räcker inte med en lapp i handen med ett telefonnummer, situationerna är ofta krångligare än så. Många ringer och ber om råd per telefon, till exempel familjer som håller på att skrivas ut ur mottagningsenheter på olika håll i landet, säger Eva Kuhlefelt, utvecklare inom mångkulturverksamhet vid Röda Korset och en av dem som jobbar vid centret.

Svaga signaler

Här snappar man nu upp svaga signaler om att myndigheterna har effektiverat arbetet för att få de papperslösa att lämna landet, helst innan papperslösheten inträder, i enlighet med programmet för bekämpning av olaglig invandring och vistelse i landet. Etnisk profilering är inte tillåten – till exempel att begära papper av alla med ett visst utseende eller etnicitet. Men myndigheterna har bland annat i uppgift att intensifiera sitt samarbete.

– Det var till exempel en person som gick till magistraten för att gifta sig, men passet beslagtogs och polis tillkallades. Det finns ganska många exempel nu, även om polisen beter sig på väldigt olika sätt på olika orter, säger Kuhlefelt.

Hon betonar att alla människor måste fatta sina egna beslut.

– Men nu har vi ett system som rätt effektivt tvingar folk att gå under jorden.

Exakt hur många papperslösa som nu finns i Finland vet ingen, men Inrikesministeriets bedömning är att antalet ligger mellan 1000 och 2000. Över 6000 personer har försvunnit ur asylsystemet på två år och sedan förra hösten har över 800 personer skrivits ut från flyktingförläggningarna, vilket betyder att all service upphör. Sedan är det nödinkvartering och mat för dagen som gäller. För tillfället spottar förvaltningsdomstolarna dessutom ur sig hundratals beslut på asylbesvär varje månad, och merparten innebär ingen ändring i sökandens beslut.

– Våren kommer att utvisa hur många som stannar, och hur många av dem som fått negativa beslut som åker hem. Helt säkert blir det fler som stannar illegalt i landet. Men hur många de blir får vi se, säger Pekka Nuutinen, direktör för migrationsenheten vid Migrationsverket.

Äta bör man

Men nödinkvartering är inget lockande alternativ för någon. De som kommit till Finland som asylsökande flyr i regel inte fattigdom, och att dela sovsal med 30 andra kan kännas som ett hårt fall.

– Nödinkvarteringen är den allra sista utvägen för de flesta. Alla klarar inte av att sova med 30 personer i rummet på en madrass på golvet. Därför bor det ofta många personer i samma lägenhet hemma hos någon som kanske fått uppehållstillstånd, säger Kuhlefelt.

Som Abbas, som bor i en etta i utkanten av huvudstadsregionen tillsammans med tre vänner. Det är ungefär vad man har råd med på mottagningspengen, men snart blir Abbas av med den också då mottagningstjänsterna upphör.

Hur man klarar sig då, eller de så kallade attraktionsfaktorerna, får José illustrera. Han har kommit till Finland från andra sidan jorden för att starta ett nytt liv. Nu letar han efter ett jobb, vilket som helst, men det lär knappast bli inom maritim logistik som hans förra jobb.

– Jag sover i nödinkvarteringen varje natt, och på dagarna duschar jag och tvättar kläder i dagcentren. Där kan man också få lunch. Efter att de stänger klockan 16 brukar jag oftast vara i Kampens eller Östra centrums köpcenter. Jag föredrar Kampen för då kan jag promenera till nödinkvarteringen i Hermanstad på kvällen. Östra centrum är större och har bättre ställen att vistas på men metrobiljetten är dyr. En gång plankade jag men var jätterädd att åka fast så det gör jag inte mera, säger José.

Lite pengar tjänar han på att lära en vän som bott länge i Finland matte, och ibland samlar han tomflaskor.

– Ibland bjuder min vän på middag. Och på Lidl får man köpa tonfisk för under en euro per burk. Vi kan köpa tomat, lök, tonfisk och göra sallad, sådant som man inte behöver tillreda.

Ibland är det tröttsamt. Minst. José är oklanderligt prydlig, i ryggsäcken bär han med sig en sovsäck för att nödinkvarteringens filt inte räcker till, resten av sina saker har han inlåsta på annat håll.

– Ibland då jag står i duschen kan jag känna att jag vill stå där för evigt, men det går ju inte för det finns alltid folk i kö.

På dagcentret finns också Nadim. Han saknar de andras mörka ögonbryn och fransar, på huvudet bär han en keps.

– Stressen har gjort att mitt hår har fallit av, säger han och visar ett irakiskt id-kort med en bild på en yngling med vågigt svart hår och markerade ögonbryn.

Också han söker jobb. Emellanåt har han fått korta svarta jobb, som då han jobbade 15 timmars dagar för 20 euro om dagen. Men äta bör man.

På en vägg hänger färgglada post it-lappar med översättningar och påståenden som ser ut som resultatet av en eller annan workshop. "Frihet = tid?" och "trygghet = frihet?" står det bland annat. Så är det måhända, men just här garanterar det ena knappast det andra.

Söker jobb. Omaru har fått asyl i Italien, men inget jobb eller utbildning. Nu söker han jobb i Finland. Bild: Leif Weckström

Fotnot: En del av namnen i artikeln är inte personernas riktiga namn.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39