På sin 60-årsdag ligger EU på terapisoffan och famlar efter sitt själsliv

Sedan Romfördraget skrevs på den 25 mars 1957 har Europeiska unionen gått framåt med jättekliv. Vad fick hjärtat att brista?

På onsdagskvällen kom rapporterna från de holländska vallokalerna – Mark Rutte kan fortsätta regera, och Geert Wilders EU-skeptiska, invandringsfientliga parti fortsätter i opposition.

Det var del ett av supervalåret i Europa, där Frankrike och Tyskland är del två och tre.

I år kommer också Storbritannien att verkställa Artikel 50 i EU:s grundfördrag, och det blir första gången ett land förhandlar om att lämna EU. Detta precis lagom till unionens 60-årsfirande i Rom, då medlemsländerna ska ta ställning till vilken väg EU ska ta i framtiden.

I all spänning inför de nationella valen finns en aspekt som smugit på oss rätt så oförmärkt.

– Om vi tänker tillbaka tio år, så fanns det inte ett så här stort intresse kring hur det går i nationella val runtom i Europa. Det visar att beslutsfattandet i EU faktiskt har förändrats. Numera har det börjat spela en roll för oss, säger Timo Miettinen, forskare i Europastudier och filosofi vid Helsingfors universitet, under en frukost på kafé Tankehörnan.

För Europas själsliv tyder det på att kontinenten blivit mer sammanvävd. Vi vet mer om varandra, vi ser att alla strömningar blir gemensamma. Men det faktum att beslutsfattandet i EU blivit mer beroende av hur det går i nationella val öser också mer bensin på lågorna för kritikerna.

– Tanken med Lissabonfördraget var att det skulle klargöra och stärka hur politiska beslut fattas i EU. Men sen kom eurokrisen, och det underminerade det, säger Miettinen.

Krisen ledde till att Europa ramlade framåt på andra sätt än man skissat upp. Tvärtom förstärktes intrycket att en del länder dikterar mer än andra, Tysklands och Frankrikes åsikter fick en dirigerande roll, och Europeiska Centralbanken dök upp som en de facto part i krislösningen. Kommissionens initiativförmåga vacklade i jämförelse.

Och i andra ändan av krisen fanns Grekland, som protesterade mot hur den tidigare nationella finanspolitiken flyttades i händerna på trojkan. Det brann på gatorna, kravallpoliser blev bilden av EU på teve. Demokratin såg inte ut som det utlovats.

Följande prövning var, som vi vet, flyktingströmmarna och hela asylpolitiken. Flyktingarna som anlänt de senaste två åren har gett fart åt invandringsfientliga partier, men det förklarar inte rötterna till EU:s kris. Efter Donald Trumps seger i USA och Brexitomröstningen gräver nu analyserna djupare ner i den globala ordningen och den postindustriella historien.

Samhällsforskaren Antti Ronkainen skriver sin doktorsavhandling vid Helsingfors universitet om finanskriser och penningpolitik, men följer också med fenomenet populism. Han talar om att vi gått från konsensus till dissensus. Förutsättningen för den gamla konsensusen var ett osynligt samhällskontrakt, och det har vittrat sönder.

– Förr kunde medborgarna gå med på att överlämna beslutsfattandet åt en folkvald elit, eftersom det ingick i kontraktet att de i gengäld fick mer ekonomisk välfärd och stabilitet. När det inte längre är så fungerar inte förtroendet.

Brexit. En stjärna faller bort. Bild: Mostphotos

Europas historiska själ

Digitaliseringen, omvälvningen i industrin och arbetslivet kan anses vara hela västvärldens utmaning. Det är också EU:s. Men har inte Europa något eget själsliv som utmärker den här kontinenten? Det finns det nog, om man tittar med en historikers ögon. Till exempel professor Laura Kolbes.

Hennes definition av Europas själsliv kan tas i en lång och i en kort version.

Den korta är den enskilda upplysta människan.

– Att vara människa, och ha det som utgångspunkt, är Europas starkaste bidrag, säger Kolbe under en festtillställning för Romfördragets 60-årsjubileum i Europasalen.

Kolbe har också en längre lista "typiska europeiska" saker: lag och ordning, moral, jämlikhet. Bildning och organisation, funktionalitet, yttrandefrihet, tekniskt kunnande. Omsorg om människor och om naturen. Kriser som leder till pånyttfödelser, och de gemensamma minnena av två förödande världskrig som EU skulle förpassa till historien.

– Europa är renässansens kontinent, säger Kolbe och påminner om hur många djupa kriser, krig och farsoter som drabbat Europa hittills, och här är vi ännu.

Levnadsstandard och livskvalitet är fortfarande ord som förknippas med Europa runtom i världen, eftersom sekel av sådan pr inte raderas på ett ögonblick.

– Jag stod en gång i Rotterdam och såg lastfartyg lägga ut, fulla med containers av europeiska varor som skulle till Kina. Den europeiska livsstilen och smaken är eftertraktad, säger Kolbe.

Men det är glasyr i jämförelse med frågor som bildning, moral och dygder. Kolbe hänvisar till antikens dygder och frågar sig om det går att vända den omöjliga diskussionen om moral till en diskussion om nya europeiska dygder i stället.

– Efter världskrigen blev det svårare att tala om moral i Europa, det var ju ett problem att vi då gått igenom en sådan moralisk nollpunkt. Nu lider vi av en moralbrist. Förr var det skolans och kyrkans uppgift att lära ut vad som var rätt och fel, säger Kolbe.

Hon anser att det fortfarande inte talas om egentliga värderingar, utan bara en skendiskussion där diverse plattityder betecknas som värderingar.

– Ibland nämns demokrati och jämlikhet som värderingar, men de är inte det. De är politiska mål. På vilka sätt man tar sig fram till dem, det är värderingar.

Fem vägar vidare

Det finns mycket med EU som vi hunnit vänja oss vid mer eller mindre oförmärkt. Att välja studier utomlands, att hasta ut från flygplatsen direkt då vi landat, alla varor vi kan handla, regionala EU-stöd, att surfa på våra telefoner i Europa utan skräck för fakturan. Det tar sig uttryck i små saker. Men är den europeiska vanemänniskan bra på att backa när man vant sig?

Bland de förslag som kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker lägger fram i sin vitbok, planen för EU:s framtid efter Brexit, finns inte direkt alternativet att backa.

Han föreslår fem alternativa vägar vidare: Att fortsätta som förr; att sätta den digitala inre marknaden främst och lägga det politiska samarbetet åt sidan; att olika länder går framåt i olika takt; att EU gör färre saker tillsammans men gör dem bättre; eller den federalistiska linjen, där EU gör mer tillsammans.

Den sista, federalistiska, visionen är på väg in i malpåsen för en tid framåt. Inte bara på grund av EU-skeptiska partier runtom i Europa som, uppvaknade av Storbritanniens folkomröstning, börjat ge egna exit-löften, utan också på grund av effekten på de mer moderata partierna runtom i Europa som nu försöker matta av sin euroentusiasm. Troligtvis blir det tystare på den här fronten, med undantag för säkerhetsfrågor och EU:s yttre gränser.

Sedan ledarna för fyra stora EU-länder, Frankrikes president François Hollande, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Spaniens och Italiens premiärministrar Mariano Rajoy och Paolo Gentiloni träffades i Versailles på ett mini-toppmöte i början av mars har det rått en samstämmighet om vilken väg som blir den mest troliga.

Paolo Gentiloni, François Hollande, Mariano Rajoy och Angela Merkel i Versailles, mars 2017. Bild: EPA / MARTIN BUREAU / POOL

De fyra ledarna stannade för alternativ tre – ett Europa som rör sig framåt i olika takt, där de mest hugade länderna samarbetar mer än andra på olika områden. Deras möte har satt tonen för den fortsatta diskussionen.

– En union betyder inte en uniform, sade Frankrikes avgående president Hollande.

Hotas rättsstatsprincipen?

Finlands lägesbedömning formulerades i en text av statsminister Juha Sipilä (C) tidigare i månaden. Sipilä har inte varit känd som vare sig visionär eller agitator i EU-frågor, och lägger nu in ett ord för alternativ ett: att fortsätta lunka, utan att riva upp några grundfördrag, på en pragmatisk medelväg där alla länder är med i samma takt.

Sipilä tycker inte att Merkels vision är i Finlands intresse - och han motiverar det med att det behövs ett klister som får alla att följa reglerna.

Hans motivering kan vara befogad. Just nu prövar EU också för första gången vad som händer när ett medlemsland inte följer rättsstatsprincipen. Polen har fått anmärkningar om hur grundlagsdomstolen lamslagits, och följande steg vore att EU straffar Polen. Men det är osannolikt att alla länder går med på det, inklusive Ungern. Systemet kan visa sig tandlöst.

Följande fråga på terapisoffan lyder därför: om EU går framåt i olika takt, lämnar vi då samtidigt utrymme för en del av oss att hoppa av gamla dygder?

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46