På Pepparkakspojkens sida

Livsglädje. Pepparkakspojken (Pietari Kärki) tillsammans med en äldre dam (Jonna Aaltonen) han möter på vägen i Hurjaruuths uppsättning av sagan. Bild: Pressbild

Pietari Kärki gör en övertygande Pepparkakspojke, en sådan som får gamla tanter att småle fastän de egentligen är arga, skriver Barbro Enckell-Grimm.

Dansteater för barn

Piparkakkupoika (Pepparkakspojken).

Koreografi: Hanna Brotherus. Dramaturgi: Marie Kajava. Musik och ljudplanering: Johannes Brotherus. Scenografi och dräktplanering: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljusplanering: Riku Virtanen. På scenen: Pietari Kärki, Jonna Aaltonen, Justus Pienmunne, Klaara Haapanen, Joonas Saartamo. Speltid: ca 45 minuter. Åldersrekommendation: från 3 år uppåt.

Premiär på Hurjaruuth, Kabelfabriken, den 19 mars.

Koreografen Hanna Brotherus är känd för sina arbeten för och med olika utsatta samhällsgrupper. När Hurjaruuth anlitat henne för att göra ett stycke i deras serie med avdammade klassiker blir hennes människonära och amoraliska uppdatering av sagan Piparkakkupoika (Pepparkakspojken) en naturlig fortsättning. Tidigare har man fått se Hans och Greta och Drummel-Petter. För alla tre gäller tendensen att skildra och se vad som händer utan att ta ställning.

Pepparkakspojken är en klassiker som är uppbyggd enligt mönstret katten på råttan – råttan på repet – repet på tjuren etc. Sensmoralen är den gamla vanliga, att det går illa för barn som inte lyder de vuxna. I sagan blir Pepparkakspojken uppäten av en listig räv.

I Hurjaruuths version är det inte så. Här är Pepparkakspojken (Pietari Kärki) ett hett efterlängtat barn till ett rart, yngre par (Justus Pienmunne och Klaara Haapanen) som bor i en höghuslägenhet mitt i asfaltdjungeln. Plötsligt sticker pojken i väg, och på sin väg ut i livet möter han olika personer, bland annat en svensktalande äldre dam (Jonna Aaltonen) som blir ganska illa utsatt men klarar sig bra. Pepparkakspojkens breakdance är full av livsglädje, men inte alltid så hänsynsfull. Han är inte den som väjer vid ett möte. Och mötena med de övriga personerna som dyker upp på scenen blir episoder och moment i dansen likt de olika leden i sagan.

Till slut får Pepparkakspojken en icke självvald stund för eftertanke i ett skräpkärl.

Kärki gör en övertygande pojke, han är vild men skicklig, "oefterhärmlig", just en sådan som får gamla tanter att småle fastän de egentligen är arga. Hans dans är som stora gester, enkla och raka, men på sitt sätt rätt mjuka. Han växer fram på scenen utan att skämmas för det. Allra sist får publiken rycka in för att avkunna domen över den bångstyriga. Att barnen under premiären identifierade sig med dansaren kunde man avläsa ur deras omdöme.

Karoliina Koiso-Kanttilas dräkter och scenografi är en av föreställningens höjdpunkter. Scenen är stilren och öppen, färdig att fyllas med känsla.

Barbro Enckell-Grimm

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning