På kallvinden väntar mera saker

Bild: HBL

Det är ingen som vill ha eller behöver våra hyllor. Inte vi, och inte någon annan.

I augusti köpte vi ett hus från femtiotalet. Två våningar, källare, mycket förvaring. Vi ville komma in så snart som möjligt och sockrade budet med att säljarna kunde lämna kvar det de önskade. Det gick de med på. Med skol- och jobbstart runt hörnet, och en familjehållning om att pröva det som skall prövas medan det ännu går gick köp och inflyttning snabbt.

Sälja och flytta ut är en långsammare och fortfarande pågående övning. Eftersom vi behövde möbler och husgeråd för att fixa vardagen röjde vi på olika sätt fram möbler, porslin och användbara bestick. Familj och släktingar bidrog med det lilla som fattades. Några dagar senare hade vi flyttat in i femtio- och sextiotalet. Med tydliga drag av sjuttio- och åttiotal. Inte alla gånger till de årtiondenas designhöjdpunkter heller. Snarare till det som årtiondena lämnat efter sig i förråd, källare och vindar när dess invånare valt att vandra vidare. Husköpet sammanföll också med att min fru började arbeta hemifrån. Kisade man med ögonen såg vårt liv också med avseende på könsroller plötsligt ut som åldern på huset. Far rev källarväggar. Mor kokade sylt. Men trots tvättlina, hallonbuskar och igelkott så tyckte vi ändå efter ett tag att det på många sätt luktar lite bättre om 2016 än om 1956 och siktade framåt.

Ett problem var alla saker. Arabia-kärlen som låg inslagna i tidningspapper från sextiotalet på torkvinden fick komma på bordet. Kartonger och kläder hamnade på släpkärran. Men där emellan fanns fungerande porslin, spinnrockar, soffor, bokhyllor och köksgeråd. Att slänga det som fungerar bara för att det är fult bar emot. Så vi försökte ge våra nygamla saker vidare. Efter veckor av väntan svängde den lokala återvinnarens skåpbil in på gården. Fem minuter senare körde den tom tillbaka. För dåligt, för fult, för slitet.

Varför skulle någon annan vilja ha det jag själv inte vill ha? Det frågar sig återvinnaren Juuso Vähä-Piikkiö i en fin artikel i Helsingin Sanomat (27.10). Det är en mycket bra fråga att ställa också till våra svartbetsade träbokhyllor med mässingsbeslag. Det ärliga svaret är att när vi försöker ge bort dem handlar det inte om att i egentlig mening ge åt någon annan, eller om att återvinna för återbruk, utan om att försöka bli av med något på ett sätt som känns bra för oss. Om att kunna känna sig som en sådan som respekterar sakers värde och ger av sitt överflöd. Men det är ingen som vill ha eller behöver våra hyllor. Inte vi, och inte någon annan.

I svenska tv-serien Solsidan heter en av huvudpersonerna Fredde. Han är materialistisk finansmäklare med principiella resonemang som ofta bågnar betänkligt till egen fördel. Ingen frontmannahuskille. När jag tänker efter visar det sig att mitt sätt att tänka om vårt så kallade överflöd är obekvämt likt Freddes. Fungerande återvinning och givmildhet skulle kunna vara att ge bort de möbler och saker som ännu är kvar i Helsingfors, och som någon kanske skulle vilja ha, och leva vidare här med det skrangliga och estetiskt utmanande hittegodskollage som gjort oss fungerande sällskap hela hösten.

Men det skulle Fredde aldrig göra. Inte jag heller, dessvärre. Därför slutar mitt givande alltför ofta med släpet på återvinningsstationen. På väg hem är kärran tömd, men problemet ligger kvar. Och på kallvinden väntar mera saker.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi