På jakt

Bild: Roni Rekomaa

Ska Pokémon Go överleva den finska hösten, undrar Juha Itkonen.

Av en händelse befann jag mig ensam i Björneborg när jag första gången hörde talas om Pokémon Go. Radion rapporterade om ett nytt, märkvärdigt mobilspel, som på ett kick hade erövrat hela världen. Jag insåg att spelet snart skulle vara en del av också mitt liv, oberoende av om jag ville det eller inte.

Så gick det också. När jag ett par dagar senare återvände hem förevisade min äldre son upphetsat spelet på sin mobil. Lillebror klängde som vanligt vid honom, minst lika ivrigt. En kort stund senare befann vi oss på gatorna i Arabiastranden, på jakt efter en fångst.

I dessa tecken fortsatte dagarna. Vi gjorde några ryckiga morgonturer till Vandaforsens stränder och plockade Pokémons ur buskarna. Så småningom utvidgade vi vårt revir, vi besökte Tölöviken och centrum. Det var högsommar, det fanns gott om tid och jag hängde alltså med – storebror skulle nog ha klarat av jakten på egen hand men lillebror behövde en övervakare.

Ur en fars synvinkel är Pokémon Gos bästa sida uppenbar. I motsats till tidigare spelhitar som orsakat samma beroende sätter spelet fart på barnen. Jag har sett min elvaåring ge sig ut på långa ensamma kvällsvandringar för att få ihop den sträcka som saknas från ett tio kilometers ägg.

Jag har också sett min femåring springa runt lägenheten med samma mål. Då måste jag berätta at GPS inte noterar en rörelse på ett så litet utrymme men sonen sprang ändå.

Roligt har det också varit att iaktta spelets radikala inflytande på stadsbilden. Den vanligtvis ödsliga platsen framför spårvagnens ändhållplats påminner numera om en italiensk piazza. Vid sidan av barnen finns även vuxna spelare på platsen och eftersom man inte måste uppfinna samtalsämnen pratar vilt främmande människor otvunget med varandra.

Har du Jynx? Vilken CP? På vilken nivå befinner du dig? I vilket lag? Har du varit på det där gymet?

Emellanåt är jag ändå ångestfull, till och med förfärad. Inget av de fenomen inom barnkulturen som jag tidigare har stött på har rullat över mig lika motståndslöst som detta. Och även om spelets förstärkta verklighet tekniskt inte är särskilt sensationell är den ändå, i enlighet med uttrycket liksom överlopps. Min hjärna, som har utvecklats i en lugnare och enklare tid, överhettas av överutbudet på impulser.

Vad gäller barnen vet jag inte hur det är. Blir också deras hjärnor överhettade eller oroar jag mig i onödan – kanske de under dessa hektiska omständigheter tvärtom utvecklas till just sådana hjärnor som framtidens vuxna behöver? "Titta – där är Pidgeots första fas", sade femåringen då en sparv satte sig på balkongen. Han såg inte naturen utan spelet. Det kändes på samma gång både förskräckligt och förståeligt.

Det kan hända att Pokémonboomen är snabbt övergående. Ärligt talat betvivlar jag att spelet kan överleva den stränga nordiska vintern. Men oberoende av hur det går kommer jag att minnas sommaren 2016 som en Pokémonsommar.

Britterna beslöt sig för att lämna den europeiska unionen, bomber exploderade, Donald Trump härjade i Amerika men om jag om några år försöker erinra mig dessa månader minns jag förmodligen först de obefintliga figurer som vi jagade längs gatorna i Helsingfors.

Juha Itkonen är författare.

Texten är översatt från finska av Annika Hällsten.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33