På djupet, utan säkerhetsbälte

Sally Hawkins ensamma liv förändras när hon upptäcker en hemlighet i ett laboratorium.Bild: Kerry Hayes

The Shape of Water är en djupt gripande och utomordentligt vacker vuxensaga om det sexuellt laddade mötet mellan en städerska och en amfibieman.

DRAMA/FANTASY

The Shape of Water

Regi: Guillermo del Toro. Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor. Foto: Dan Laustsen. I rollerna: Sally Hawkins, Richard Jenkins, Michael Shannon, Doug Jones.

Kalla kriget möter Jack Arnolds Skräcken i svarta lagunen möter maskinparken i Bonk Business. Så kanske man kunde karakterisera Guillermo del Toros The Shape of Water, den flerfaldiga Oscarskandidaten, ett underverk till film.

Inte bara är slutresultatet lika svärtat som perverterat komiskt, som något vaskat fram ur bröderna Coens cinematiska universum. Fantasins flykt känner här inga gränser. Och även om ramhandlingen för tankarna till en veritabel freakshow, företrädesvis Skönheten och Odjuret, är detta den mest ömsinta av filmer, utrustad med ett stort hjärta.

Resan går till ett Baltimore anno 1962, rättare sagt till ett topphemligt rymdforskningsinstitut där Sally Hawkins alias Elisa Esposito jobbar som städerska. Hon är den stumma grå musen som bor granne med avpolletterade reklamtecknaren Giles (Richard Jenkins), en annan ensam själ.

Amfibieman

Men ifall filmens miljöer är sjaskigt grådaskiga – tänk Roy Andersson en regnig dag, kompletterad med den tidiga Jean-Pierre Jeunet (Delicatessen) – är också Elisas tillvaro i tristare laget. Efter morgonmålet och några ord med Giles (Jenkins) tar hon bussen till jobbet och det är ju ingen höjdare, eventuellt bortsett från pratstunderna med Octavia Spencer kollega.

Kvällstid är det sedan dumburken som gäller, inte så mycket mera. Men så en dag får rymdforskningsinstitutet påhälsning av en hemlig gäst, en livslevande amfibievarelse som tillfångatagits i den sydamerikanska djungeln.

I amfibiemannen ser den amerikanska armén en potentiell "rymdhund" (med hälsningar till kosmonautdoggen Lajka) och därför är det väl inte så märkligt att den ryska björnen har en egen man på plats, en spion (Michael Stuhlbarg) som förvisso har svårt att lägga sin roll som vetenskapsman åt sidan.

Det för honom på kollisionskurs med Michael Shannons säkerhetschef, en genuint otäck figur. Och då ska vi inte glömma Sally Hawkins "Skönheten" som fattar tycke för den med många mänskliga drag utrustade amfibiemannen.

Sexuellt laddat

Mycket av charmen i The Shape of Water springer ur den idel fascinerande miljö- och tidsskildringen. Vi talar om en insnöad, närmast klaustrofobisk atmosfär där det vetenskapliga samfundet underställts det politisk-militära komplexet.

Men det som gör att man trillar i farstun är den otippade om än fullt fungerande genremixen där värsta spionthrillern skakar tass med fantasytraditionen, bara för att sent omsider haka på någon form av kärleksdrama.

Men inte heller på den punkten kapitulerar Guillermo del Toro inför de berättarmässiga konventionerna, nej. I stället för att dra till med en oskuldsfull skröna i King Kong-traditionen lättar regissören på locket till det strikt sexuella, tuta och kör!

Slående originellt

Det bäddar för en saga för vuxna, en fabel där den mexikanska regissören, senast aktuell med filmer som Hellboy, Pacific Rim och Crimson Peak, äntligen lyckas infria de löften som The Devil´s Backbone (2001) och Pans labyrint (2006) vittnade om.

Det är slående originellt och djupt gripande på en och samma gång, ett magnum opus som ständigt går sina egna vägar. Även när det gäller rollarbetena.

I Michael Shannon har filmen en psykopat av rentav diaboliska proportioner, utan att han för den skull framstår som stapelvara. Och vad säga om brittiska Sally Hawkins, en gammal Mike Leigh-darling, andra violinist i Blue Jasmine, som utan att säga ett enda ord betar av hela känsloregistret.

Det är stort i det lilla formatet, hjärtknipande och utomordentligt vackert.

Krister Uggeldahl

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18