På cykel genom tid och rum

Språkvetaren och cyklisten Peter Slotte bjuder på en åktur genom cykelns finländska kulturhistoria Bild: Montage HBL

Cykel. Velociped, ped eller velo. Feministisk frihetsmaskin. Eller varför inte: fillare, trampvagn, vippstege, fjutu eller grenspel? Kärt barn har många namn sägs det, och finländarna har älskat sina cyklar i 150 år.

Tisdagen den 18 augusti 1868 gjorde cykeln sin premiär i vår dagspress. Det nya fordonet introduceras då i Helsingfors Dagblad som berättar att "några velociped-(trampvagns)-amatörer" ämnade "rida" från Marseille till Genua med "detta nya och snabba fortskaffningsmedel".

Ett par veckor senare ger tidningen mer information om den nya vehikeln: "Velociped är namnet på ett slags små kärror, på hvilka man genom att arbeta med händer och fötter kan köra sig sjelf". Ytterligare info ges i HBL 12.2.1869: "Ryttaren har sin plats på en mellan begge [hjulen] anbragd sadel och rör maskinen framåt genom att trampa på twå på framhjulet anbragta pedaler. [...] Med tillhjelp af ett på framhjulet anbragt handtag kan velocipeden styras i hwilken riktning som helst, och likaledes är den försedd med en bromsningsapparat".

Också trehjuliga varianter förekom, alltså konstruktioner av samma slag som barnens nutida trehjulingar.

Nya konstruktioner

"Ständigt framkomma nya och förbättrade konstruktioner af dessa kärror", skriver Dagbladet. En nykonstruktion blev på 1870-talet den så kallade höghjulingen med ett enormt framhjul och ett minimalt bakhjul. Idén med det stora hjulet var att "hjulryttaren" kunde få bättre fart på sitt åkdon; han rullade längre med färre trampvarv. Men höghjulingen var farlig; ryttaren störtade lätt framstupa om ett hinder mötte. Det höga fordonet var också svårt att bestiga och balansera.

1870-talets höghjuling var en opraktisk och farlig konstruktion. Bild: Okänd/Wikimedia commons

Den moderna cykeln föddes i mitten av 1880-talet i form av den låga och mer lättbalanserade tvåhjuliga "säkerhetsmaskinen" med pedalerna placerade mellan två mer jämnstora hjul. Trampkraften överfördes via en kedja till det drivande bakhjulet. Viktiga förbättringar infördes efter hand: luftfyllda däck och frihjulsnav med inbyggd broms.

Cykeln kommer till Finland

Knappt ett år efter Helsingfors Dagblads första notis om utländska velocipeder tycks cykeln rent konkret ha introducerats i Finland, och händiga klensmeder och vagnmakare byggde rentav egna fordon. I april och maj 1869 omtalas cyklar av olika slag i vår press.

Fabrikören Paulin i Helsingfors skruvade ihop en trehjuling och blev därmed stadens första cykelägare (Helsingfors Dagblad 24.4.1869). "Arbetsklassen" i Helsingfors kunde dagen därpå mot 10 penni i inträde beundra hans konstruktion i Societetshussalongen.

Cykelns urtyp konstruerades 1816 av den tyske baronen Karl von Dreis. Hans ”Laufmaschine” kallades på svenska för löpmaskin, gångmaskin, springmaskin, sparkvagn eller draisin. Maskinen var en enkel konstruktion: man sparkade sig fram sittande på ett bräde mellan två hjul. Bild: Wilhelm Siegrist/Wikimedia commons

Åbo Underrättelser rapporterade samma dag om cykelbyggare på Jockis i Tammela, på Strömsdals järnbruk i Juankoski och "äfwen i det gamla Åbo". Åboapotekaren Karl Fridolf Sternbergs "velociped på tre hjul" demonstrerades som ett första maj-nöje i Kuppis park.

Både Borgåbladet och Vasabladet berättar ett par veckor senare om lokala cykelevenemang. Borgås "miserabla gator och bullerstensbackor" befarades ändå göra "detta fortskaffningsmedels införande hos oss mera swårt". Också mekanikern Johan Wilhelm Nessler i Malax hade problem med sin egenhändigt förfärdigade trehjuling, men han lyckades den 13 maj 1869 cykla hemifrån till en uppvisning i Vasas esplanader "trotts det skrala wägalaget". Det finns också en obekräftad uppgift om att Lorenzo Runeberg, en son till skalden, ska ha förevisat sin cykel på torget i Vasa en septemberkväll 1869. Helsingforstidningen Uusi Suometar rapporterade 30.8.1869 om en långfärd till Borgå: "wiimeis lauantaina kolme tohtoria lähti velocipedeillä Borwoosen", men läsaren får inte veta hur "de tre doktorernas utflykt till Borgå" avlöpte.

Under de följande decennierna ingår ofta notiser om cykeluppvisningar, tävlingar och långfärder i våra tidningar. Arkitektstuderandena Otto Holm, Frithiof Strandell och Kurt Wasastjerna cyklade i juni 1887 från Åbo norrut, runt Bottenviken och vidare ner till Stockholm där de togs emot som hjältar. I juni 1890 åkte den blivande gymnastikläraren Einar Cannelin den tio mil och åtta verst långa sträckan från Vasa till Jakobstad på tio timmar. Lantbruksrådet Mikael von Haartman cyklade tillsammans med sin hustru och dotter från Vasa till Åbo i augusti 1896. Sträckan avverkades på fem dagar, därav två vilodagar.

Cykeln blir en kvinnlig "frihetsmaskin"

Enligt modell från Stockholm bildades det på flera håll föreningar för "hjulsportens vänner". Helsingfors fick sin första velocipedklubb 1882, Åbo 1886 och Vasa 1894.

Föreningarnas syfte var att samla "för hjulsporten intresserade personer och genom anställande af samridter, täflingar, uppvisningar m.m. väcka och sprida intresset för hjulsporten i Finland". Medlemskåren bestod i första hand av yngre män ur borgarklassen.

Läs också: Vem ska skriva 2020-talets ode till cykeln? (HBL 19.5)

Damer var inte uteslutna, men enligt tidens kläd- och könsnormer var det inte lämpligt för en kvinna att cykla offentligt. De vida kjolarna var opraktiska, särskilt i kombination med en höghjuling. Det var också fara värt att en cyklande dam blottade en vad eller ett ben, vilket i sedlighetens namn inte kunde accepteras. Med hjälp av insydda tyngder eller snören i kjolfållen kunde risken ändå minimeras. De låghjuliga cyklarna var bättre lämpade för kvinnliga velocipedister, särskilt om de rustade sig med vida byxor som snördes ihop över vristen.

Efter hand utvecklades mer praktiska kvinnliga "cykelkostymer", och antalet cyklande kvinnor ökade snabbt. Här hemma var de ändå länge så sällsynta att de noterades i pressen, till exempel av den kåsör i Åbo som i Ekenäs Notisblad 14.9.1886 skrev så här: "Till och med ett fruntimmer har fått lust till detta slags motion, ty senaste måndag såg jag henne i domkyrkosqvären begagna sig af det nya trehjuliga åkdonet".

Cykeln har betecknats som en ”feministisk frihetsmaskin” som gav större rörlighet åt 1800-talets kvinnor. Här är några unga kvinnliga velocipedister ute på picknick i det gröna. Teckning av Emmanuel Bachrach-Barée i Allgememeine Illustrierte Zeitung 1897. Bild: Emmanuel Bachrach-Barée

Cyklismen har ansetts vara ett viktigt steg inom kvinnoemancipationen: den förde med sig en ny frihet. Kvinnorna var tack vare cykeln inte längre bundna till hemmet utan kunde på egen hand komma sig ut, utan att längre vara hänvisade till manlig skjuts eller vara övervakade av manliga ögon. Den tidiga amerikanska feministen Susan B. Anthony (1820˗1906) lovprisar cykeln: "Jag anser att cykeln har gjort mer för att frigöra kvinnor än något annat i världen. Den ger kvinnor en känsla av frihet och självtillit".

Cykeln var inte längre bara en leksak för välbeställda herrar utan en "feministisk frihetsmaskin", har det sagts.

Cykeln och hälsan

Att cykelåkning bidrar till vårt välbefinnande är i dag en självklarhet. I cykelns barndom var meningarna däremot delade. En del läkare betraktade "anwändandet af velocipeder såsom en sund och gagnelig kroppsöfning i likhet med all annan gymnastik". Andra menade tvärtom att cykelåkning var en hälsovådlig sport, "hwarvid alla muskelpartier äro underkastade en så stark öfweransträngning" att det kan leda till hjärtsjukdomar av olika slag. "Äfwen pulsåder-swulster äro icke sällan en följd deraf."

För en kvinna ansågs cykelritt vara ännu riskablare: hennes "reproduktiva organ" kunde ta skada, hävdades det.

Konkurrerande benämningar

Velociped var länge den vanliga benämningen på det nya åkdonet, men bicykel användes redan 1869 om den tvåhjuliga konstruktionen, ibland med den engelska skrivformen bicycle. Kortformen cykel gör sin entré i vår press 26.8.1892, då Åbo Tidning och Nya Pressen skvallrar om ett svartsjukedrama i Danmark med cykelburna kontrahenter. Ordet förklaras inte, vilket tyder på att det redan var etablerat. Benämningen cykel har troligen nått oss via danskan, där den hade tagits i bruk redan på 1880-talet.

Lånordet bicycle konkurrerade en tid med det traditionella velociped och kortformen cykel. Svenska Akademiens ordbok skriver 1907 att "meningarna här i landet [äro] delade om fortskaffningsmedlet skall heta ʼbicycleʼ eller ʼvelocipedʼ". För Tammerfors Nyheter var saken klar då tidningen 12.9.1910 skrev så här: "ungefär 1875 hade vi ordet velociped, men detta är nu förändradt till bicykel med det gräsliga uttalet bäjsickel".

Etymologier

De olika cykelordens etymologi är inget problem. Orden har klassiska rötter. Cykel återgår på grekiskans kyklos 'krets, hjul' och har nått oss via engelskans cycle, som i sin tur är en förkortning av bicycle (med förleden bi- som ju har samband med de två hjulen). I benämningen velociped, som vi har fått från franskan, urskiljer man lätt det latinska adjektivet velox ʼsnabbʼ och substantivet pes (genitiv pedis) ʼfotʼ. Yngre avkomlingar är engelskans bike och franskans vélo.

"Knappast har vårsolen hunnit smälta de sista drifvorna, förr än jag skyndat ut på vägar och stigar med min velociped. Den mognare ålder, jag nu uppnått, har ingalunda slappat mitt intresse för hjulsporten." Så skrev cykelentusiasten Adolf Östberg om sin trendiga hobby 1894. Illustrationen härstammar från Helsingfors velocipedklubbs tidskrift Hjulsporten, som utgavs 1895–1899 och är sannolikt tecknad av Alexander Federley. Bild: digi.kansalliskirjasto.fi.

Flertalet romanska språk har skapat sina cykelord med en diminutiv av bicycle som bas: franskans bicyclette, italienskans bicicletta, spanskans och portugisiskans bicicleta. De slaviska språken har benämningar av samma ursprung, frånsett polskans rower och vitryskans rovar, som återgår på cykelmärket Rover, en engelsk "säkerhetsmaskin" på 1880-talet.

Tyskans cykelbeteckning är Fahrrad ("åkhjul"), vanligen förkortat till Rad. Också isländskan håller sig som väntat med eget material; cykeln är ett reiðhjól, "ridhjul" eller förkortat hjól. Esterna använder sig av jalgratas, "fothjul". Finskans ord är polkupyörä ("tramphjul") med kortformen pyörä. Ordet kan tidigast beläggas 1886. Innan terminologin stabiliserades förekom andra alternativ: velocipedi, hullu hewonen, rautaratsu, sukkela jalka, pikajalka och pikakulkuri.

Cykeln på landet

Cykelns betydelse för livet på landet kan inte överskattas. Den underlättade lokaltrafiken i hög grad, också om vägarna var mycket knaggliga kring förra sekelskiftet. Mången av oss har kanske egentligen cykeln att tacka för att vi finns till: tack vare den ökade rörligheten kunde ungdomarna besöka ställen dit de inte annars skulle ha kommit. Man tog sig behändigt till dansbanor och föreningslokaler också på lite längre avstånd, vilket säkert gynnade den genetiska variationen.

Det finns ett otal benämningar på cyklar av olika slag i folkspråk världen över. För svenskans del tycks fördelningen vara ojämn; vi har en lång rad ord belagda från Finland, medan våra grannar i Sverige tycks vara mer återhållsamma. En förfrågan hos redaktionen för Svenskt dialektlexikon i Uppsala har gett klent utbyte: "Här i Sverige är det mest ordet cykel som används. Förutom slangord har vi inga direkta dialektord för fordonet." Den tillfrågade redaktören nämner ändå trampvagn med enstaka belägg från Uppland och Norrbotten. Ordet har använts också hos oss: "trampvagne sa mormor", berättar en bekant i Lappfjärd.

Höghjuling. Bild: Okänd

Dialektsamlingarnas relativt fåtaliga cykelbenämningar beror säkert på att de tidiga upptecknarna i första hand var ute för att ta vara på den traditionella allmogekulturens ordskatt, och hit hörde inte benämningarna på nymodigheten cykel. Men många dialektupptecknare har förvisso färdats på cykel mellan byarna, däribland skribenten själv.

Det gamla cykelordet velociped används allmänt i våra dialekter, ofta lätt omformat: vilsåpé:d och vilsopé. Dialektsamlingarna har belägg från mellersta och södra Österbotten och från olika delar av Nyland. Genus är maskulinum.

På samma vis som det ungefär jämngamla automobil har gett kortformerna auto (i tyska, finska och flera andra språk) och bil (i de nordiska språken) har också de två beståndsdelarna i velociped tagits i bruk som benämningar på cykeln.

Velo förekommer fortfarande i sydfinländskt vardagsspråk. Kortformen ped har större spridning. Det är belagt från norra och södra Österbotten, från östra Åboland och från Eckerö och Tenala. Det behändiga verbet peda ʼåka cykelʼ har motsvarande spridning. Sammansättningarna är talrika, till exempel karlaped ʼherrcykelʼ och kvinnfolksped ʼdamcykelʼ. En sentida bildning är det nordösterbottniska lektrisped ʼelcykelʼ. Moped är en avvikande konstruktion: elementet ped återgår nämligen på pedal; mopeden var till att börja med ett motordrivet fordon som alternativt kunde drivas med pedalkraft.

Fillare och vippstege

Vårt slangord fillare är upptaget ur finskan. Finskans fillari bygger i sin tur på det svenska vilo där uddljudet v har utbytts mot ett "hypersvenskt" f, varefter den vanliga finska avledningsändelse -ari har lagts till.

Ped är som nämnts en allmän benämning i Österbotten, men när det gäller södra Österbotten omtalas cykeln vanligen som sju:l, ett ord som kan verka förbryllande. Den underliga formen är helt enkelt de sydösterbottniska dialekternas normala uttal av substantivet hjul; fornsvenskans uddljudande hj- har nämligen inom området Pörtom–Sideby övergått till ett sje-ljud. Hjul ʼcykelʼ med normaluttalet ju:l är upptecknat lite längre norröver.

På 1880-talet konstruerades ”säkerhetsvelocipeden” med två tämligen jämnstora hjul och kedjedrift på bakhjulet. Under de följande årtiondena kompletterades konstruktionen med pneumatiska däck, navbroms och frihjul. Den moderna cykeln var född. Bild: ur Adolf Östbergs handbok Hjulsport 1889.

Tanken att benämna cykeln med ett ord med betydelsen ʼhjulʼ är allmänt förekommande. En udda produkt av samma idé kan också nämnas: i Gammalsvenskby i Ukraina kallades cykeln löphjul. Svenska Akademiens ordbok visar att hjul i bemärkelsen ʼcykelʼ inte har förekommit i svenskt standardspråk. Däremot har ordet använts som förled i sammansättningar med betydelsen ʼcykel-ʼ: hjulryttare ʼcyklistʼ, hjulritt ʼcykelåkningʼ och hjulsport ʼcykelsportʼ.

De tidiga cyklarna fick ibland mer eller mindre skämtsamma benämningar. Från Malax föreligger ett unikt vippstege som rimligtvis har syftat på den svårbalanserade höghjulingen. Ett annat unikt belägg kommer från Pernå: fjutu (kortstavigt). Ordet är väl pejorativt eller ljudsymboliskt. Grenspel är känt från södra Österbotten (gren i betydelsen ʼskrevʼ).

Cykelordet trampkärra har använts i flera österbottniska socknar och dessutom i Borgå. Det betecknas av upptecknarna som antingen ålderdomligt eller skämtsamt. Ordet kan jämföras med det tidigare nämnda trampvagn.

Avslutningsvis en lyrisk cykelpredikan inför sommaren klippt ur HBL 22.4.1889: "Velocipeden kostar ingenting eller så godt som ingenting i underhåll, och arbetaren kan genom den bli i tillfälle att bo ute på landet, der han bor billigt mot i staden, der han har frisk luft, solljus, blomdoft, gräsbewuxna ängar, lummiga lunder och fogelsång, der hans hustru kan sköta om den lilla trädgårdstäppan, utan att han derföre förlorar något af sin tid med gången till och ifrån werkstaden."

Peter Slotte. Bild: Privat

Skribenten är cyklist, språkvetare och tidigare huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning