På Åland görs opera om de svartaste åren i örikets historia

I operan Lisbeta har regissören Ida Kronholm gått in för att blotta det sanktionerade våldet som mötte de åländska kvinnorna från statligt och kyrkligt håll på 1600-talet. Veli Kujala axlar en dubbelroll som spelande trollkonstnär, skata och djävul. Bild: Wilhelm Kvist

Ett svartvitt dragspel får en nyckelroll när 1600-talskvinnan Lisbetas öde blir opera på Åland.

Det hela gick väldigt snabbt. På bara några år blev stämningen så uppjagad och samhällsdebatten så hatisk att häxprocessen på Kastelholm som ledde till sju kvinnors förtida död kunde genomföras.

Det var i slutet av 1660-talet och häxjakten hann pågå i några år innan de svenska myndigheterna fick upp ögonen för det godtyckliga avrättandet av kvinnor på Åland.

När det blev aktuellt att göra opera på temat visste regissören Ida Kronholm genast att alla förutom de skyldiga skulle dö på scenen.

– Alla utom häradshövdingen och prästen. Det hade varit för bra om de hade fått sina straff, för det fick de aldrig på riktigt. Kjellinus fortsatte som kyrkoherde i flera år och belönades för sitt arbete och Psilander gick vidare. Gärningsmännen kommer i allmänhet undan och det gjorde de också här.

Fruktbart samarbete

Librettot till operan Lisbeta började ta form när Kronholm sammanstrålade med författaren Carina Karlsson 2018, på den dådkraftiga och operafrälsta Barbro Sundbacks initiativ.

Karlsson skrev texten, och Kronholm som hade jobbat som regiassistent i åländska queeroperan Magnus-Maria 2014, kommenterade den. I praktiken kunde hon lägga in beställningar på scener och övergångar.

– Jag tänkte mig att vi kunde ha en aria här och lite mera av en stämning där, och Carina skrev, förklarar Kronholm.

Skatan lik Satan

Kvinnorna som åtalades i häxprocesserna anklagades bland annat för att kunna förvandlas till skator, de mytomspunna fåglar som nordborna var vana att associera med sorg och nöd, olycka och sjukdom. Därför ville operamakarna på ett hörn få med naturtron som kvinnorna praktiserade.

Operaskaparna fastnade för att låta ett svartvitt dragspel symbolisera Skatan, som av Kronholm beskrivs som en dubbel figur: fågel och djävul, skatan och satan i ett.

– Vi funderade på vad det fanns för ackordeonister och Anna-Maria Helsing nämnde en kille som spelade kvarttonstegsackordeon och är trollkonstnär och scenperson, och vi skrek ju bara! Vi gick in och såg allt på Youtube!, minns Kronholm.

På nätet fanns några videor där Veli Kujala spelade Paganini, men också utdrag från hans album Hyperchromatic Counterpoint.

Queerperspektiv

Att Kujala på scenen trakterar ett kvarttonstegsackordeon är tänkt att ge isländska tonsättaren Karólína Eiríksdóttirs musik extra färg och charm. Hans roll är stum, men hans uppenbarelse som en Logelik uppviglare och antändare är tänkt att sätta skräck i publiken.

Mikrointervallerna är tänkta att hållas till ett minimum för att uppnå maximal effekt. Men med dem verkar operamakarna vilja ifrågasätta den etablerade, diatoniska skalans dominans, som är lika förhärskande som den heteronormativa könsmaktordningens. I det avseendet verkar kvarttonstegen finnas där för att tillföra ett queerperspektiv till hela föreställningen.

– Den moderna publiken kommer kanske att uppfatta kvarttonstegsackordeonet som det nya och avvikande. Men enligt min uppfattning är det breda det äldsta, det är snarare så att vi senare vant oss vid begränsningarna, säger Kronholm.

I praktiken skruvar Veli Kujala själv upp sitt dragspel för att byta de vitala delarna som öppnar Pandoras ask och ger honom tillgång till kvarttonstegen.

När intervjun görs har han ännu inte träffat tonsättaren Karólína Eiríksdóttir personligen. Men själva färgläggningen är tänkt att ske på Åland i samband med repetitionerna.

– Karólínas musik är lekfull med full av glimtar av olika stilar, förklarar Kujala.

Kvinnor, inte fåglar

På ett ställe i librettot jämför sig kvinnorna med skatorna i en passage som blivit Ida Kronholms favorit:

Vi driver omkring utanför gårdarna

som skator i vinden,

men vi är inte svartvita,

inte fåglar,

inte fria.

I librettot finns också flera rader som känns igen från Carina Karlssons diktberättelse Lisbeta, Per Skarps hustru från 1996.

Trots att Karlssons arbete med trolldomsprocesserna pågått sedan 1980-talet och med åren tagit sig uttryck i många former – i föredrag, skrifter, dikter, fackböcker och romanen Märket 2019 – har hon aldrig tröttnat på ämnet utan ständigt utvunnit nya insikter.

Carina Karlsson har jobbat med häxprocessen på Kastelholm i olika former sedan 1980-talet. Hon har aldrig tröttnat, utan lär sig ständigt mera om den. Bild: Matilda Saul/Pressbild

– När jag skev dikterna var jag bara trettio år och fokuserade mycket på Lisbeta. Tjugo år senare kunde jag se flera nyanser och förstå sammanhangen. Jag kunde berätta berättelsen ur ett bredare perspektiv och få den att handla mera om samhället vid tidpunkten, om vad som hände med grannarna, domarna och nämndemännen. Jag kunde leva mig in i förövarens värld och förstå strukturerna och vad som får en process att rulla vidare.

Carina Karlsson säger att hennes läsare uppmärksammat henne på hur många aspekter av berättelsen som kan kännas igen i dag även om handlingen utspelar sig på 1600-talet.

– Det gäller dreven och att skälla på den som alla skäller på, att vara rädd för det som ligger utanför normen, döma utifrån sina egna insikter och kunskaper och döma andra människor som handlar utifrån sina förutsättningar.

– I och med att jag själv skrev Märket har vi egentligen kunnat förhålla oss ganska fritt till romanen. Det har gett oss friare händer i arbetet med librettot, säger Karlsson.

Riktigt bra story

För Ida Kronholm är det väsentliga att operan Lisbeta är en riktigt bra story.

– Det är en mustig tragedi och sann berättelse om hur stämningen jagades upp så att kvinnorna kunde dömas för brott som några år tidigare inte ens hade existerat.

Berättelsen menar hon utmärks av juridisk sadism och sanktionerat våld från en tid när stat och kyrka var ett.

Hon ser också vissa likheter med hatretoriken i dag, och dreven som alltjämt startar på nolltid och tenderar gå i en riktning.

– Ta till exempel Sanna Marins frukostar. Plötsligt var drevet i gång igen.

Lisbeta är en opera i två akter med femton scener och prolog som görs på Åland med premiär på Alandica i Mariehamn den 15 juli.

Operan är en tragedi och verklighetsbaserad fantasi om häxprocessen på Kastelholm 1665–1668, då sju kvinnor godtyckligt mördades med samhällets och lagstiftningens beredvilliga hjälp. Operan följer Per Skarps hustru Lisbetas öde tills hon blir avrättad.

För librettot står författaren Carina Karlsson och regissören Ida Kronholm gemensamt. Musiken är skriven av Karólína Eiríksdóttir och i rollerna ses Sofie Asplund, Philip Björkqvist, Dan Karlström, Jenny Carlstedt, Therese Karlsson, Aarne Pelkonen och Veli Kujala. Estniska sinfoniettan dirigeras av Anna-Maria Helsing.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning