Oxveckor och folkhemsminnen

Bild: HBL arkiv

Inled det nya året med att reflektera över folkhemmets guldålder, rekommenderar Johan Ekman.

Efter jul- och nyårsfirandet infaller de långa, helglösa oxveckorna. Begreppet, som härstammar från det gamla svenska bondesamhället, syftar på att slita som en oxe. Också i det hundraårsjubilerande Finland slet Centerpartiet för att glömma allt vad rödmylla heter. Partiet plöjde ner mängder av politiskt kapital för att genomföra en social- och hälsovårdsreform som huvudsakligen tjänar syftet att öppna nya marknader för stora bolag. Det gäller alltså att arbeta hårt för sina målsättningar, också när man nedmonterar välfärdsstaten. Som för att understryka det fick de arbetslösa inför jul också känna av regeringens piska. För arbetslösheten är naturligtvis inte den hårt slitande regeringens eller strukturernas fel utan den enskilda, arbetslösa individens. En behändig metod att frånsäga sig ansvar, dock inte speciellt barmhärtig.

Som vi vet är det svårare att bygga än att riva. Men att bygga samhälle är inte, trots att en hel armé ekonomer utbildats att bevisa motsatsen, en omöjlighet. Conny Svenssons bok Plaskdammen som försvann – folkhemsminnen (Carlssons 2016), är en sympatisk påminnelse om det. I boken beskriver författaren ett samhälle som möjliggjorde en resa från Nyköpings arbetarkvarter till en professur i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Jag fäster mig speciellt vid en iakttagelse i boken som hos mig anknyter till social- och hälsovårdsreformen här hemma. "Folkhemmet hade råd med verksamheter som då ansågs angelägna men vore otänkbara med dagens ekonomiska prioriteringar. Så räckte pengarna till att låta Nyköpings lasarett hålla sig med eget bageri. Där bakades varje dag limpor, bullar och kakor. Till jul gräddades tretusen pepparkakor, till glädje för patienter och personal", berättar Svensson.

Tänker man på den degraderande behandling som gamla alltför ofta utsätts för på vårdanstalter i Finland eller Sverige i dag, kan man inte undvika att känna hur långt ifrån de målsättningar som låg som grund för det nordiska välfärdsprojektet vi kommit. För vi lever trots allt i dag i ett samhälle som definitivt har mera resurser än det som byggdes upp för att möjliggöra klassresor. Nu är målsättningen snarare att minska på den gemensamma pepparkaksburken: de privata vårdbolagens ägare ska få föräta sig och kanske ramlar någon smula ner till dem som står i brödkön.

Att inleda det nya året med att reflektera över folkhemmets guldålder kan således tänkas vara en lite ledsam upplevelse. I så många år har berättelsen handlat om hur alternativ till nedskärningar är omöjliga. Men det är just därför jag varmt rekommenderar en resa tillbaka till folkhemmet. Trots sina brister var det ett exempel på att det faktiskt kan gå att i materiell bemärkelse skapa ett bättre samhälle. Tillbakablickar är nyttiga för de placerar oss i ett historiskt sammanhang och det kan i sin tur hjälpa oss att se framåt.

Nu har Finland i ett år blickat tillbaka över sin korta men ofta framgångsrika historia som politisk enhet. Där skymtade mycket sådant som också resten av världen ansett vara eftersträvansvärt. Vi ska naturligtvis inte inleda det nya århundradet med att nostalgiskt försöka återuppliva det förgångna. Men målsättningen att producera mer pepparkakor åt flera borde inte vara så svår att återuppliva.

Johan Ekman Frilansjournalist

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08