Översvallande och klurigt tolkad Hoffmann

Det har gått ett halvsekel sedan Nationaloperan senast satte upp Hoffmanns äventyr. Därför är den nya uppsättningen mer än välkommen. Johannes Eraths regi är på många sätt fascinerande, men alla underfundigheter öppnar sig inte för recensenten.

Hoffmanns äventyr

Musik Jacques Offenbach, regi Johannes Erath, scenografi Heike Scheele, kostym Gesine Völlm, ljus Fabio Antoci och video Alexander Scherpink. Dirigent Patrick Fournillier. I rollerna Dominik Sutowicz, Franco Pomponi, Jenny Carlstedt, Rocío Pérez, Helena Juntunen, Measha Brueggergosman, Dan Karlström och Sari Nordqvist. Nationaloperan 19.10.

Nationaloperans fantasifullt nyskapande uppsättning av Hoffmanns äventyr härstammar från världens kanske vackraste operahus, Semperoperan i Dresden. Produktionen formligen svämmar över bräddarna, tränger in i salongen och fyller tre nivåer bakom varandra på djupet. Tolkningen är inte bara översvallande utan även så full av betydelser och detaljer, att den ibland är svårtolkad.

I Luthers vinkällare väntar poeten Hoffmann på sin idealkvinna sångerskan Stella. Han pokulerar och berättar för några studenter om de tre misslyckade kärlekarna i hans liv: en själlös docka, en själfull konstnärinna och en lastbar kurtisan. Ibland sjungs de tre rollerna av samma sångerska för att betona att Hoffmann ser dem som olika sidor hos en och samma kvinna.

Regissören Johannes Erath har valt tre olika sångerskor som han delvis klär på samma sätt i vitt. Sålunda är poängen gjord och de vokalt väldigt olika rollerna sjungs bättre av en koloratur, en lyrisk sopran och en mezzo. Helt vitklädda var också Antonias döda mor och Hoffmanns musa.

Hoffmanns onda genius görs som vanligt i alla akter av samma person och här är han dessutom identiskt klädd genom operan. Genast i början kolliderar han med Hoffmanns Musa, den krassa verkligheten möter Hoffmanns konstnärliga inspiration. Nu är ju Hoffmann en egotrippare av rang och intressant nog påminner han till klädseln om sin onda genius. Han så att säga pendlar mellan djävul och musa.

Scenbilden förvandlas

Scenbilden är först en spegelbild av operans salong, men förvandlas hela tiden med ypperlig teaterinstinkt. Antonia-akten har ett fantasieggande långt videoelement. I ett skede sjunger den onde doktor Mirakel till Antonias tomma klänning. Det är ofta mycket raffinerat men det finns stunder då man inte är riktigt säker på vad den prefreudianska symboliken betyder.

Operakören deltog energiskt i handlingen på scenen och litet utanför i en dekor som stundtals speglade salen. Bild: Heikki Tuuli

Offenbach, den klassiska operettens skapare, fick inte sitt sista ambitiösa projekt färdigt. Hoffmanns äventyr är ett av operalitteraturens mest originella verk, men smått problematiskt genom att det finns så många alternativa versioner med eller utan talad dialog och med inplockade nummer ur andra verk, till exempel den underbara Barcarollen. Ny musik har dessutom relativt nyligen hittats i skrivbordslådor här och där.

Johannes Erath och hans skickliga team har valt en hel del nya nummer som jag inte hört förr och fingrat på övergångarna mellan akterna. Tyvärr ströks Diamantarian men septetten har de kvar. På det hela taget är deras berättarteknik högintressant, lite klurig ibland och kanske i längsta laget, men fascinerande, i synnerhet som den var så väl framförd.

Den oerhört krävande titelrollen sjöngs duktigt av den polske tenoren Dominik Sutowicz med stor klang och behagligt pianissimo men med något tungrodd frasering och ungefärlig franska. Han spelade fint tillsammans med sin musa Jenny Carlstedt som gav en levande, charmig tolkning. Genast i början dyker hon upp ur orkesterdiket och upplyser oss om att musan också agerar Hoffmanns vän Nicklausse. Och i slutet börjar Hoffmann skriva på hennes nakna hud.

Med eller utan mikrofon?

Första kärleken var den mekaniska dockan Olympia som spanjorskan Rocío Pérez sjöng med härlig koloratur och fin höjd. Helena Juntunen sjöng en utsökt Antonia som här gjorts nervös, kanske rentav lite galen. Den tredje kärleken, kurtisanen Giulietta var den färgstarka, kanadensiska crossoverartisten Measha Bueggergosman, som märkligt nog fick sjunga en aria alternerande med och utan mikrofon.

De onda rollerna tecknades storslaget elegant av amerikanen Franco Pomponi, som gör karriär i de stora husen. Bland de sju mindre rollerna plockar jag gärna fram Dan Karlström som agerade de olika tjänarna med karaktärstenorens finess samt Franz roll, han som hör dåligt, med bärig klang och god höjdteknik. Dags för större roller? En fin insats gjorde även Sari Nordqvist som Antonias mor.

Operans kör både sjöng och spelade utomordentligt. Under ledning av Patrick Fournillier musicerade operaorkestern läckert med idealiska tempi och rätt dynamik som såg till att alla hördes också då de sjöng långt bak på scenen.

I Olympia-akten fick kören ett regn pingpongbollar över sig och sedan fick de agera blinda, då de beundrade Olympia. Detta hörde kanske till de mera gåtfulla detaljerna i Johannes Eraths nog så fascinerande regi. Speciellt välkommen är uppsättningen eftersom Hoffmann inte setts i huset sedan 60-talet.

Uppsättningen av Hoffmanns äventyd svämmar över scenen på djupet och in i salen. Bild: Heikki Tuuli

Jan Granberg

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42