Överlevnadssaga för bra för att vara sann

Clare Dunne ses i rollen som en mamma som flyr undan en våldsam man och bygger ett hus till sig och sina barn. Bild: Filmikamari

Irländska Herself är en saga om en kvinnas uthållighet och tro på det goda. Filmen är drabbande men gör det lite för enkelt för sig när berättelsen ska knytas ihop.

DRAMA

Herself

Regi: Phyllida Lloyd. Manus: Malcolm Campbell, Clare Dunne. Foto: Tom Comerford. I rollerna: Clare Dunne, Harriet Walter, Conleth Hill, Ian Lloyd Anderson, Molly McCann, Ruby Rose O'Hara. 97 min. F16

Att den du älskar plötsligt visar sig kapabel att skada dig, både psykiskt och fysiskt, sätter sina spår. Det är i efterdyningarna av en särskilt brutal misshandel som Sandra (Clare Dunne) lever. Hon har separerat från sin våldsamma man Gary (Ian Lloyd Anderson) men tvingas träffa honom varje gång deras två barn ska tillbringa helgen med honom. Minnena av misshandeln finns kvar, både i form av en nervskada i handen och ihållande posttraumatiskt stressyndrom.

På grund av Dublins bostadskris bor Sandra tillfälligt på ett flygplatshotell, långt ifrån såväl jobb som barnens skola. Det är det enda kommunen kan ge henne, hon har 700 personer före sig i bostadskön. Tillvaron är en enda kamp, tidiga morgnar för att hinna föra barnen, sedan jobb som städerska, sedan nästa jobb på puben och så hämta barnen och hem till det lilla hotellrummet där ljudet av flygplan som lyfter och landar ständigt tränger sig på. Det är inte ett liv, det är en överlevnad.

Bygger eget hus

Ett litet hopp tänds dock när Sandra av en händelse får idén att bygga ett eget hus, på Youtube ser hon videor om hur det kan göras så billigt som möjligt. Peggy (Harriet Walter), den före detta läkaren som Sandra städar hos, erbjuder generöst en del av sin trädgård och snart är bygget i gång. Här skiftar filmen något i ton, till en mer upplyftande inspirationssaga om talkoanda och gemenskap. Men Gary finns såklart kvar, och motgångarna och traumat, som även letar sig in i barnens värld.

Herself är i grunden en berättelse om en kvinnas kamp för att ge sina barn ett drägligt liv, om att hålla sig själv vid liv och våga tro på en framtid. Som sådan är den både gripande, upprörande och alltför lätt att känna igen. Våldet, hopplösheten, de byråkratiska labyrinterna och fallgroparna – hur de som redan är utsatta avkrävs så mycket för att få hjälp.

Strålande huvudroll

Clare Dunne, som även varit med och skrivit manus, är alldeles strålande i huvudrollen, sårbar men livskraftig. Hon bär filmen även genom de mer tillrättalagda och förutsägbara partierna. Även Harriet Walter övertygar som den ampra men empatiska räddaren i nöden, precis som Molly McCann och Ruby Rose O'Hara i rollerna som Sandras två barn.

Phyllida Lloyd, som tidigare regisserat Mamma Mia! och The iron lady, visar här prov på ett mer lågmält berättande och hon handskas väl med de drabbande aspekterna av filmen. Men tonskiftet ter sig stundvis något abrupt och Herself gör det lite för enkelt för sig i viljan att knyta ihop berättelsen. Den blir slutligen något av en saga om en kvinnas uthållighet och tro på det goda, drabbande men lite för bra för att vara sann.

Martina Moliis-Mellberg Filmkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning