Ovarsam gifthantering slår mot fel djur

Bild: Mostphotos

EU väntas begränsa användningen av gift mot råttor och möss. I dag drabbar vårt vårdslösa bruk av gifter både däggdjur och fåglar som äter gnagare. Också hundar och katter är i farozonen.

Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) har undersökt kadaver av 136 däggdjur och fåglar som äter gnagare. Resultaten är bedrövliga: i hela 119 av djuren, eller 87 procent, påträffades spår av gnagargifter.

– Andelen är överraskande stor, säger Sanna Koivisto, överinspektör vid Tukes avdelning för kemikalieproduktövervakning.

Att förgiftade gnagare blir rovdjursmat beror på att det kan dröja upp till en vecka från det att musen fått i sig en dödlig dos till det att den dör. Eftersom samma gifter används i hela Europa är det anmärkningsvärt att andelen rovdjur med gnagargifter i kroppen är högre hos oss än i nästan alla andra länder där jämförbara studier gjorts.

– Jag vet inte om vi använder mer gift än i andra länder, men hos oss är användningen åtminstone mindre begränsad, säger Sanna Koivisto.

Råttgift innehåller ämnen som blockerar K-vitaminproduktionen och förhindrar blodet att koagulera. Djuren dör av inre blödningar och blodförlust, ofta flera dagar efter att de intagit en dödlig dos. Under tiden hinner de fångas av andra djur, och då sprids ämnena i naturen och i näringsväven.

Bromadiolon, difenakum, brodifakum, flokumafen och kumatetralyl är de vanligaste verksamma, EU-godkända ämnena i gnagargift. De klassas som PBT-ämnen (svårnedbrytbara, bioackumulerande toxiner), och de fyra förstnämnda som superwarfariner.

Superwarfariner är andra generationens antikoagulantia. De har tagits fram efter att råttor och möss utvecklade resistens mot warfariner. Till dessa räknas mindre giftiga, första generationens antikoagulantia som introducerades på 1940-talet.

EU tillåter bruk av miljöfarliga PBT-ämnen i råttgifter endast av folkhälso- och hygienskäl, och bara för femårsperioder. En utvärdering inför nästa femårsperiod pågår för närvarande.

I övriga Norden får man exempelvis bara använda gifterna inomhus och mot möss, men i Finland får man också förgifta råttor utomhus.

– En stor skillnad är att gnagargifter säljs allmänt i våra affärer, och skilt från de betesstationer som de ska användas i. Jag betvivlar att alla bryr sig om att köpa betesstationer.

Sanna Koivisto är delansvarig för utvärderingen av de gnagargifter som är tillåtna inom EU. Hon räknar med att EU i år kommer att besluta att skärpa begränsningarna för försäljning av gnagargifter. I så fall verkställs beslutet om ett par år.

– Ett sätt vore att tillåta giftförsäljning bara i betesstationer, säger Koivisto.

Hon uppmanar folk som använder gnagargifter att följa instruktionerna, men hon misstänker att alla inte gör det. Kampanjer och upplysning i all ära, men ska myndigheterna nå resultat är det effektivast att begränsa tillgången.

– Att reglera vad man kan och inte kan köpa i affären styr konsumtionen tydligast. I vissa EU-länder kan man köpa gnagargift bara genom att be om det över disken, men hos oss står det framme i hyllorna.

Hellre fällor

Den som får börja påskfirandet med att sopa bort döda möss i sommarstugan ska ändå inte söka en omedelbar kemikalisk revansch. Tukes rekommenderar att man inte lämnar någonting ätbart på stugan över vintern, och om mössen ändå trivs i knutarna ska de bekämpas med mekaniska fällor.

– Men jag har för mig att en del människor har obehag för att plocka bort en död mus ur en fälla, att de hellre köper gift, säger Sanna Koivisto.

Gift är ändå en absolut sista utväg, och måste man tillgripa den bör man följa instruktionerna (som också säger att överblivet gift ska hanteras som riskavfall). Också vid professionell gnagarbekämpning ska man undvika att använda gifter kontinuerligt, bland annat för att det ökar gnagarnas resistens. Enligt Tukes är det ändå vanligt att proffsen struntar i rekommendationerna.

– Det blir förstås billigare att sprida ut gifter och kontrollera situationen då och då än att granska mekaniska fällor regelbundet. Det är garanterat dyrare att följa rekommendationerna, säger Koivisto.

Tukes konstaterar också att sorkar stryker med trots att gnagargifter inte får användas mot dem. Sorkar är vanliga byten för till exempel kattugglor, som också har drabbats hårt av gifterna. Sanna Koivisto säger att gifterna kommer att ha en inverkan på andra djur så länge de används.

Därför uppmanar också Ilpo Kuronen, sakkunnig på Finlands naturskyddsförbund, allmänheten att bekämpa möss med mekaniska fällor utan giftiga lockbeten.

– En fördel med fällan är att du blir av med musen på en gång. Äter den gift kan den ruttna inne i stugväggen, säger han.

Keldjur kan drabbas

Alla kadaver Tukes undersökte hade inte dött av råttgift, och de flesta hade en mindre mängd i sig. Bland djuren fanns också fyra katter. Samtliga hade spår av gnagargifter i kroppen, vilket kan vara ytterligare ett skäl, åtminstone för djurvänner, att avstå från gifterna. För hundar är det betydligt allvarligare om de äter råttgift direkt än om de äter en förgiftad sork.

Det är oklart hur ofta hundar får råttgift i sig, men det händer (också bortsett från direkt kriminella handlingar där råttgift lagts ut uttryckligen för att skada hundar). Det är svårt, men det går att minska risken för att hundar får i sig råttgift.

– Det bästa vore om du lyckas skola din hund att aldrig äta något som inte ligger i matskålen. Men jag vet att det är oerhört svårt, drifterna är så starka och vissa hundar äter ju i ett nafs, säger Riitta Niemelä på Finska kennelklubben.

Misstänker man att hunden kan ha ätit råttgift ska man kolla käken. Finns där färgämnen, som är vanliga i råttgift, kan man försöka få hunden att kräkas. Och så ska man kontakta veterinär omedelbart.

– Helst ska man försöka lära hunden att lyda, att ett nej alltid är starkare än nyfikenheten. Håller man hunden kopplad är det förstås mycket lättare att kontrollera att den inte äter vad som helst, säger Niemelä.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning