Oväntat att göra musikteater av slavberättelse

Dans och sång är de oväntade ingredienserna i en pjäs om slavhandel. På bilden Serge Gbeha, Noël Saïzonou och Juliette Sossou från Benin.Bild: Anna Suomela

Havet är stort, men själen är större. Döden är stor, men livet är större. Det är devisen för musikteaterföreställningen Meri niin suuri som handlar om slavhandeln från Afrika till Karibien.

Meri niin suuri. Text: Matti-Juhani Karila. Översättning till franska: Miikka Pörsti. Regi: Laura Jäntti. Musik: Noël Saïzonou. Musikarrangemang: Linda Fredriksson, Kari Ikonen, Petri Kautto, Saizonou. Musiker: Kautto, Ikonen. Dräkter, scenografi: Tarja Simone, Kati Lukka. Ljud: Iiro Iljama, V-P Lahtela. Textning, video: Julia Autio, Rune Clausen, Ida Järvinen, Petri Tarkiainen. På scenen: Mari Lehtonen, Saizonou, Juliette Sossou, Serge Gbeha.

Nationalteatern 17.1.

Det här ljusa förhållningssättet står i bjärt kontrast till pjäsens tunga tema, och föreställningen är också en rätt förbryllande blandning grymma fakta och livsbejakande glädje och positiv energi. Att över huvud taget göra musikteater av en slavberättelse är minst sagt oväntat.

Pjäsen, regisserad av Laura Jäntti och skriven av Matti-Juhani Karila, hade urpremiär i Villa Karo i Grand-Popo i Benin i november och spelas nu på Nationalteaterns Omapohjascen. Hälften av de uppträdande är finländare, hälften från Benin, och i föreställningen talas finska, franska och mina. Pjäsen grundar sig på en verklig berättelse, ett unikt dokument om en kvinna från Benin vid namnet Damma, eller senare Madlena, som fördes till ön St. Thomas i dåvarande danska Västindien i början av 1700-talet. År 1739 skrev hon ett brev på gbe-språket till Danmarks drottning Sophie Magdalena, och detta brev finns bevarat i Danmarks Nationalmuseum. Pjäsens manus grundar sig på Louise Sebrons doktorsavhandling Mellem afrikaner og kreol – Etnisk identitet og social navigation i Danska Vestindien 1730-1770, som också behandlar Madlenas historia.

Berättelsen tar avstamp i slutet, år 1747, när Madlenas (Juliette Sossou) själ återvänt hem igen. Det är orsak till stor glädje: hennes son Mingo (Noël Saïzonou) sjunger och spelar trummor med sprudlande energi. Havet är stort, men själen är större.

Sedan återberättas hur hon togs tillfånga i Benin, låstes in i ett mörkt rum i flera månader för att vänja sig inför sjöresan, hur hundra av de femhundra själarna ombord på fartyget aldrig kom fram till den andra stranden och hur hon sedan såldes till dansken Jørgen Karstens (Mari Lehtonen som också fungerar som berättare). Historien dramatiseras genom skuggteater som känns aningen övertydlig.

Damma möter Djacki (Serge Gbeha) och är lycklig – så lycklig en slav kan vara – och efter trettio år friges hon till sin förvåning. Hennes liv som slavarbetare behandlas inte. Efter frigivningen omvänder några tyska missionärer henne till kristendomen och döper henne till Madlena. Det är i egenskap av den äldste bland de svarta kvinnorna på St. Thomas som hon skriver brevet till drottningen.

Musiken, komponerad av Saïzonou och framförd av honom tillsammans med Petri Kautto och Kari Ikonen, är föreställningens styrka, tillsammans med den smittsamma energin som Saïzonou utstrålar. De glada sångerna är ändå förbryllande – på något sätt känns det som om vi borde sitta med pannan i djupa veck och våndas över människans grymhet snarare än klappa i takt. Speciellt efter avsnittet ur nutid, om en kvinna från Benin som försöker ta sig till Italien via Libyen och vars dotter drunknar på vägen, känns det märkligt att få höra en sång om hur livet är större än döden. För många är det definitivt inte det.

Men kanske är det just denna blandning upprörande, omänsklig tragik och bubblande livsenergi som gör föreställningen minnesvärd. Kanske det är bra att vara förbryllad, och det är definitivt bra att bli utmanad av en föreställning. Och det är faktiskt första gången jag ser en teaterpjäs om den transatlantiska slavhandeln, vilket är förvånansvärt med tanke på dess enorma omfattning och historiska betydelse.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33