Otto var som vanligt upprörd

Vill man fundera på sjukdom, ålderdom och fattigdom – och det vill man ju – kan man inte hitta bättre sällskap än Claes Anderssons alter ego-lika romanfigur Otto.

ROMAN

Claes Andersson

Stilla dagar i Mejlans

Förlaget M 2016

Otto funderar på hemska och härliga upplevelser, rasar över missförhållanden och lugnar sig, uppför sig illa och hyggligt, pissar blod och nästan dör. Av att läsa detta blir jag inte bara ledsen utan också glad.

Claes Andersson skrev i sin ungdom en lysande roman (Bakom bilderna, 1972) och några sämre – fast jag borde kanske se efter om Den ­fagraste vår (1976) och En mänska börjar likna sin själ (1983) egentligen var så dåliga som jag minns dem. Efter decennier av poesi och politik blev han sedan på nytt också en mycket njutbar prosaist, i Varje slag mitt hjärta slår (2009) och Ottos liv (2011).

Autofiktionen har varit ett ypperligt redskap för författarskapet. Naturligt för en psykiater, kan man tycka, åtminstone en äldre sådan, som under sina formativa år fått vara med om de psykoanalytiska strömningar som sätter ordet och språket i centrum för förståelsen av människans psyke. Man gräver där man står och hittar andra lika mycket som sig själv.

Huvudpersonen i Stilla dagar i Mejlans är samma Otto som i Ottos liv men äldre och skröpligare. Han ägnar sin tid efter pensioneringen åt att reflektera över världens gång, mest åt helvete. Sina tidigare prestanda i politik och offentlighet ägnar han föga uppmärksamhet, i förbifarten förstår man att han hållit en del tal och kommit att bli bekant med republikens president. De människor han minns är med undantag för författarkollegan Bo Carpelan inga celebriteter, de är släktingar, vänner, bekanta, älskade, grannar och patienter sedda ur ett subjektivt och intimt perspektiv. Ingen politisk name dropping här. Söks prestige är den av en subtilare sort än den officiella nomenklaturans, vilket inte betyder att Andersson inte skulle vilja bli älskad av sin läsare.

"Otto var som vanligt upprörd över dumheten och svekfullheten i världen", inleds ett tidigt och typiskt kapitel. Dessutom är han tidvis besatt av plågsamma tankar på till exempel Vladimir Putin och rasar över förlagens girighet. Men det finns hos Otto en liten underström av gott humör, en förmåga att trösta sig, att återuppväcka minnet av njutningar och glädjeämnen, att glädjas och beröras.

Topelius och Knausgård

Om pappa och mamma sägs här förstås en del, dem blir ingen tänkande människa väl någonsin färdig med. Men också om metoden för hur Andersson/Otto tar världen i besittning. Den kom tidigt, med mammas och mosters högläsning av Topelius:

"Då förstod han att verkligheten blev verklig först när någon beskrev den och gav den namn – hand, ögon, mage, krig, kanin, spöke, mord, snopp, Mannerheim (…) – och genom namnen och benämningarna fick kraften att ändra på någonting. Att ta bort någonting som inte var bra eller lägga till någonting som gjorde att det kanske var bättre."

Det är förstås en stark utsaga, en ideologisk och existentiell sådan i dag när bilder och signaler av helt andra slag upptar så mycket av vårt kommunikationsutrymme.

Otto ger sig hän åt både vreden och glädjen, kärleken och ibland också den infantila oresonligheten, med språket som medel. Freud har också fått komma med, och påminner om att "sublimeringens kraft att omvandla vårt hat och våra fysiska aggressioner till symboliska bilder och handlingar" är helt oumbärlig för att det ska bli någonting alls av den mänskliga samexistensen.

Andersson är som alltid skicklig när han låter Ottos associationer löpa så skenbart mödolöst mellan vånda och tröst, högt och lågt. Han är en av de många författare som antagligen haft nöje och nytta av att läsa Knausgård, som en bekräftelse av en språklig strävan mot skapande frihet.

Visst kan man bekymra sig lite för Ottos ensamhet. Han har sambo, barn och barnbarn men mest är det sig själv han grubblar över. Ålderdomen kanske är ett slags ensamhet hur som helst. Eller är Otto, som han själv uttrycker det, "en självtillräcklig och arrogant typ som inbillade sig att han inte behövde and­ra männi­skor, annat än som material för sitt skrivande"? Man kan undra – Otto är inget dygdemönster.

Men kanske det nu blivit klart att det här i mitt tycke är en mycket charmerande bok, kvick och djup och skarp?

Gamla och väldigt många

Otto är också en samhällsvarelse, och den där fattigdomen som jag utlovade ovan redovisar han inte för egen del – han har ett hem och en arbetslägenhet och verkar inte lida direkt nöd – utan på ett mera allmänt plan som kan få läsaren att stanna till ett tag på allvar.

"Efter våra krig fanns det inte så besvärande många gamlingar – merparten hade förstånd att dö i snabb hjärtinfarkt eller hjärnblödning, följden av för fet kost, tunga och enformiga jobb, för lite motion och för mycket sprit och tobak", konstaterar Otto. Sen kom allt tjat i decennier om folkhälsan, om hälsosamma mat- och dryckesvanor, motion och rökförbud, och livslängden ökade med en femtedel på femtio år. Men se bara:

"Om åldringarna hade väntat sig beröm och applåder för att de följt hälsomyndigheternas råd och rekommendationer och därför blivit gamla och väldigt många, blev de besvikna. Nu fick de höra att de var för dyra att ta hand om och att det var olönsamt att sköta deras blodtryck, höftförslitningar, sockersjukor och depressioner."

Där sitter de sedan i otrivsamma väntrum med kölappar i händerna, timmarna går och ibland dör de i sin väntan, ty de flesta har inte råd med den privata sjukvårdens genvägar.

Otto kommer undan än en gång, fast det är nära ögat. Barnbarnen hoppar kring sängen när han återvänder från nästan-döden. Och på arbetsrummet är allt ungefär som förut, björken utanför fönstret, bokhögarna, bäddsoffan och minnena som man kan leka med.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00