Otto Andersson var folkbildare via folkmusik

Otto Andersson var en av sin tids mest kända kulturpersoner, outtröttlig då det gällde att väcka liv i den slumrande folkkulturen och folkmusiken, både internationellt och i det svenskspråkiga Finland.

"Det är viljan och offervilligheten som gör konstnären stor", skrev musikforskaren och körledaren Otto Andersson i en artikel där han refererar till sin krävande rektor vid Helsingfors musikinstitut, Martin Wegelius.

Citatet finns med i biografin Farbror Otto. Över bygden skiner sol, skriven av Matts Andersson vars pappa Sven Andersson var Otto Anderssons adoptivson. Biografin är den första över Otto Andersson, detta trots att han måste betraktas som en central gestalt inom det finlandssvenska musiklivet.

Däremot har Niklas Nyqvist disputerat med avhandlingen Otto Andersson, från bondeson till folkmusikikon och Fabian Dahlström har skrivit flera artiklar om Andersson.

– Bristen på levnadstecknare kan bero på att materialet om Otto är så överväldigande stort att man blir paff, säger Matts Andersson.

– Eller så har ingen lämplig skribent uppenbarat sig.

Konflikter

Tack vare Otto Andersson är visor som Slumrande toner, Plocka vill jag skogsviol och Morgonen ljusnar klassiker i den finlandssvenska sångskatten. Andersson har gått till historien som den som räddade den finlandssvenska visskatten från att gå förlorad, men han var också en motstridig person med en konfliktfylld sida.

På Åland, där Otto Andersson var född, betraktades han som en förrädare efter första världskriget.

– Otto gick emot det åländska kravet på att få bli en del av Sverige och det gillade inte ålänningarna, säger Matts Andersson.

Matts Andersson väjer inte heller för den obekväma sanningen som handlar om Otto Anderssons positiva inställning till Hitler och Nazityskland.

I en artikel gläder sig Otto Andersson åt att "rasbetingad kulturgemenskap triumferar", i ett senare tal citerar han Adolf Hitlers Min kamp.

– Kapitlet om Ottos Tysklandssympatier var svårast att skriva, men ska man skriva en biografi måste det tråkiga också vara med. Att Otto var en Hitlerbeundrare ledde till en konflikt inom vår familj eftersom min pappa inte delade Ottos åsikt, berättar Matts Andersson.

Hög- och folkkultur

Otto Andersson kom från anspråkslösa förhållanden på Vårdö. Han fick gå fyra år i folkskola, därefter i Ålands folkhögskola. Bekämpandet av gränsen mellan högkultur och folkkultur var en av hans livsuppgifter.

– Otto var en folkbildare som ansåg att alla skulle ha rätt att gå i skola. Genom att bevara folkmusiken såg han till att vanliga människor fick tillträde till kulturlivet. Men kritikerna var inte så entusiastiska, konstaterar Matts Andersson.

Matts Andersson fick fira barndomens sommarlov med Otto på Villa Hemskär på Vårdö. I dag har han och hans hustru rustat upp Ottos forna hem.

Vad skulle du fråga Otto Andersson om ifall de två fick mötas?

– Jag hade gärna velat veta mera om hur Otto hade det när han flyttade till Helsingfors i början av 1900-talet och mötte den tidens storheter, som Jean Sibelius och Toivo Kuula.

– Och så är jag nyfiken på relationen till första hustrun, Hanna Petrelius. Var det hon som var den äregiriga av de två? Hanna ville kanske vara gift med en professor?

Matts Andersson lyfter också fram Otto Anderssons fördomsfria inställning till kvinnor.

– Otto jämställde vissångerskor med spelmän, ville ha blandade körer, och förde fram författarinnor. Alma Söderhjelm var en nära vän att döma av deras brevväxling. Han skrev mycket personligt till Alma om sina känslor vid sin frus dödsbädd och Alma sökte i sina brev tröst hos Otto. Jag har funderat om det kan bero på att han tidigt blev moderlös. Fina faster som hade skött honom som liten stod honom tydligen mycket nära.

Otto Anderssons arbete för den finlandssvenska folkmusiken är väldokumenterat. Matts Andersson skriver också mycket om Anderssons internationella arbete– han var berest, inbjuden till flera musikvetenskapliga kongresser och en populär föredragshållare för en internationell publik.

Biografin Farbror Otto. Över bygden skiner sol, skriven av Matts Andersson, utkommer 11 juli.

Profil

Otto Emanuel Andersson

Otto Andersson föddes 1879 och avled 1969.

Andersson studerade vid Åbo klockar- och organistskola och var 18 år då han första gången deltog i en finlandssvensk sångfest i Åbo 1897. Andersson var huvuddirigent vid sångfesterna fram till 1926.

Från 1902 samlade han in finlandssvenska folkvisor i Österbotten, med hjälp av ett stipendium från Svenska Litteratursällskapet.

Efter flytten till Helsingfors var Andersson en av dem som gav ut Finsk Musikrevy 1905-1907 och Tidning för Musik 1910-1916.

1906 grundades Föreningen Brage, på Otto Anderssons initiativ. Föreningens huvuduppgift var var att återge finlandssvenskarna den folkkultur som höll på att försvinna.

Volymen Toner från stugor och stigar utkom 1913 och innehåller spelmansmelodier som, tack vare Otto Andersson, fått ord skrivna av Alexander Slotte, Ernst V. Knape och Jonatan Reuter. Kända melodier som ingår i samlingen är Morgonen ljusnar och Slumrande toner.

1923 disputerade Otto Andersson med avhandlingen Stråkharpan. Andersson hade fått dispens att avlägga akademisk examen trots att han inte var student.

Otto Andersson höll tidigt musikhistoriska föreläsningar i Åbo. 1926 utnämndes han till professor i musikvetenskap och folkdiktning vid Åbo Akademi, åren 1929-1936 verkade han som akademins rektor.

Andersson gav ut flera böcker om Finlands musikhistoria, bland dem Johan Josef Pippingsköld och musiklivet i Åbo 1808-1827 (1921) och Den unge Pacius och musiklivet i Helsingfors på 1830-talet (1938).

Jean Sibelius var ett centralt intresse för Otto Andersson men den biografi han påbörjade på 1950-talet blev aldrig klar.

Dessutom engagerade sig Anderson i skönlitteratur, genom Förlaget Bro som han upprätthöll 1939-1956.

Otto Andersson var gift två gånger – först med Hanna Petrelius, därefter med Valborg Widengren.

Källa: Biografiskt lexikon för Finland (Fabian Dahlström).