Osviklig känsla för manskör i klingande beställningsverk

Akademiska Sångföreningen har med sin nya skiva åstadkommit ett nog så ambitiöst upplagt och flott klingande bokslut över det senaste knappa decenniets beställningsverk.

Akademiska Sångföreningen

I dreamt – beställningsverken 2007–2013. Dirigent: Kari Turunen. Hämeenniemi, Mäntyjärvi, Karlsson, Lönnqvist, Wilczkowski, Talvitie, Arho, Bielawa. (Fuga)

Lejonparten av dessa verk uruppfördes vid körens 170- respektive 175-årsjubileum 2008 och 2013.

Plattans styrka är den avsevärda estetiska bredden samt att dirigenterna Henrik Wikström (fram till 2008) och Kari Turunen har haft modet att beställa musiken av tonsättare som inte nödvändigtvis hör till det mest namnstarka gardet, men inte desto mindre har en klart uttalad känsla för körinstrumentet.

Eero Hämeenniemi behöver i och för sig ingen närmare presentation och hans känsla för manskör är nog så tydligt dokumenterad i Joukahainens ramsa (2005), till Anders Larssons lika avväpnande som kusligt aktuella text ur Kalevala för lata. Amerikanska Lisa Bielawas (f. 1968) supersuggestiva Shakespearetonsättning (ur Antonius och Cleopatra, med tonsättaren som sensitiv vokalsolist) Such Another Sleep (2012) uppvisar även den en känsligt formulerad insikt i manskörens mångfasetterade uttrycksmöjligheter.

Präktig Diktoniustonsättning

Det sämsta med rikssvenska Andreas Lönnqvists (f. 1973) alster är den smått fantasilösa titeln Två dikter av Verner von Heidenstam (2009), medan stycket i sig är välklingande på ett samtidigt lättsmält och krävande sätt. Något som även gäller för landsmannen Gabriel Wilczkowskis (f. 1980) lyriskt fullödiga, ställvis rent sinnligt sköna, Eva-Stina Byggmästar-tonsättning Den stora gästen (ur samlingen Näckrosön, 2009), medan Jaakko Mäntyjärvis säkra hand med instrumentet tydligt framkommer i balladförtoningen Herr Mårten (2007).

Riikka Talvitie (f. 1970) är åter sedvanligt textkänslig och, något mer överraskande, humoristisk i sin tonsättning av Catharina Gripenbergs härligt tragikomiska Samtalstjänst (2012), medan Lars Karlssons osvikliga känsla för Elmer Diktonius lyrik har resulterat i den andra tonsättningen för Akademen av Jaguaren – först ut var dåvarande dirigenten Henrik Otto Donner – från 2007. Det är ett präktigt, brett upplagt stycke, där såväl klarinetten som pianot har centrala kommenterande roller.

Skivans kanske starkaste stycke är ändå Anneli Arhos vokalis Aih! (2012/14), där hon med förvånansvärt enkla medel uppnår förbluffande starka, stundtals snudd på "bergmanska" klangfärgsmässiga effekter och affekter och styckets enda lilla fel är att det med sina åtta minuter är onödigt kort och slutar när saker och ting börjar hända på allvar.

Kari Turunen har drillat sina frejdigt satsande herrar nästintill perfektion, vilket inte vill säga litet i den här repertoaren. Klangen är minst sagt acceptabel, rytmbehandlingen likaså, medan instrumentalbiten tyvärr är illa mixad med ett rejält överdimensionerat slagverk i Karlsson- och Bielawastyckena.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08