Osthyveln togs till heders i stadens kulturpolitik – anslagen till musikinstituten skärs med fem procent

Sandels är ett av elva musikinstitut som får klara sig med mindre resurser i framtiden och där terminsavgifterna troligtvis stiger. Bild: Richard Nordgren

Kultursektionens beslut att skära i de kommunala anslagen kom som en kalldusch för musikinstituten. I praktiken betyder det stigande terminsavgifter. Kvalitativt bättre undervisning skall få kosta mera, menar föredragande tjänstemannen Stuba Nikula.

Ett högst intressant ärende behandlades av Kultur- och fritidsnämndens kultursektion i Helsingfors på torsdagen med potentiellt långtgående följder för stadens kulturpolitik. Enligt pressmeddelandet beslöt kultursektionen enhälligt att omfördela finansieringen för den grundläggande konstundervisningen till ett värde av 156 690 euro. Helsingfors "balanserar" nu utbudet av konstundervisningen för barn heter det.

Kultursektionen fördelar stadens verksamhetsbidrag till teatrar, cirkusgrupper, dansinstitutioner, stadsfestivaler, orkestrar och musikföreningar, gallerier och konstnärsföreningar, musikinstitut och fria konstskolor samt övrig kulturverksamhet. Antalet aktörer rör sig från ett par cirkusgrupper till ett tjugotal fria teatrar, men i snitt gäller det ett tiotal aktörer i varje kategori. (De stora institutionerna som Helsingfors stadsorkester, stadsteater, stadsmuseum och festspel står helt utanför den här cirkusen.)

Verksamhetsbidragen – totalt cirka 12 miljoner euro – har länge hållits på samma nivå och fördelningen har varit närmast statisk. År efter år har samma aktörer fått bidrag och ofta exakt lika stora summor som föregående år. De enskilt största utgiftsposterna har varit teatrarna och musikinstituten som fått cirka tre miljoner vardera.

Det speciella med årets föredragning var att många fick lika stora anslag som tidigare år eller högre – förutom de elva musikinstituten (alltså de elva som omfattas av musikinstitutens statsandelssystem). Trots att den totala summan som staden fördelade var över 400 000 euro större än under tidigare år, skar man över 150 000 euro i pengarna till musikinstituten. Alla över en kam. Fem procent av alla.

För vissa av nämndens medlemmar var det ett mysterium att nedskärningarna alls var nödvändiga när Helsingfors uppvisar ett ekonomiskt resultat som tydligt har varit på plus. Men saken handlar inte – hör och häpna – om nedskärningar eller åtstramningspolitik, utan om en regelrätt omfördelning av resurser. En generisk motivering angavs i beredningen och klistrades in i anslutning till musikinstituten: "5 procent av anslaget flyttas till andra konstgenrer och aktörer, som verkar med låg tröskel och dålig finansiering samt till aktörer, som når annars underrepresenterade grupper inom den grundläggande konstundervisningen."

I bakgrunden spökar den forskningsrapport för utvecklingen av konstundervisningen i Helsingfors som staden beställde och som publicerades våren 2016. Enligt rapporten är barn på till exempel Brändö, i Munksnäs, Berghäll och Ulrikasborg betydligt mer benägna att delta i konstundervisning – mellan 24 och 53 procent av barnen i skolålder deltog i någon form av konstundervisning – än barn i Jakobacka, Mellungsbacka och Skomakarböle. Av de senare får bara 2-5 procent av barn i dagisåldern och 5–7 procent av barn i skolåldern någon form av konstundervisning.

Tjänstemännen och politikerna talar om att motverka segregering och vill därför förbättra den regionala tillgängligheten till konstundervisningen, balansera könsfördelningen bland eleverna (flickor är klart överrepresenterade) och främja mångfalden i undervisningen. I klartext riktas pengarna till östra och nordöstra Helsingfors och sådan verksamhet som involverar flera pojkar. Det där med mångfald betyder att man ger pengarna till bänd-, cirkus-, arkitektur-, dans-, hantverks-, bildkonst- och dramaverksamhet.

Men musikinstituten rasar naturligtvis över beslutet, inte minst för att man upplever sig totalt åsidosatta i beredningen. I ett försök att vara initiativrika träffade man i början av hösten biträdande borgmästaren Nasima Razmyar (SDP) och kultur- och fritidssektorns chef Tommi Laitio, som båda gav positiva signaler. Dock missade man att träffa chefen för allmänna kulturtjänster Stuba Nikula, som föredrog ärendet för kultursektionen. Nikula intygar dock att han träffat rektorer och ordföranden tiotals gånger under de senaste två åren och talat om att resurserna måste omfördelas. Det enda nya var siffrorna som presenterades för en vecka sedan.

Musikinstituten känner sig också förda bakom ljuset och menar att det nya ansökningsförfarandet och de kvalitativa mätarna inte har spelat någon roll, när staden ändå drog alla över en kam. Oberoende av hur mycket uppsökande lågtröskelverksamhet ett musikinstitut har bedrivit, oberoende av hur många avgiftsfria timmar för invandrarbarn som man har hållit, var utfallet ändå detsamma.

Det nu klubbade beslutet betyder självfallet inte dödsstöten för något musikinstitut. Snarare är den direkta inverkan på omsättningen cirka en procent, eftersom staten alltjämt finansierar största delen av verksamheten. Men när statens indexjusteringar är frusna och stadens bidrag hållits på samma nivå sedan 2008, samtidigt som man har höjt hyrorna och den allmänna kostnadsnivån och lönerna har stigit, räknar instituten med att ekonomin blivit alltmer trängd. Det har också lett till att terminsavgifterna stadigt har stigit medan verksamheten har krympt.

Eftersom musikundervisningen är en "personalintensiv bransch" – 88 procent av utgifterna består av löner och arvoden – inverkar också personalens löneutveckling direkt. När lönerna nästa år förväntas stiga med 1,6 procent återspeglas det direkt i undervisningens volym och kvalitet.

Eftersom musikinstituten tillsammans med de professionella teatrarna står för den enskilt största utgiftsposten var det lätt att skära där. Men i samma veva är det värt att notera att Helsingfors enligt vissa uträkningar använder betydligt mindre pengar per invånare för grundläggande konstundervisning jämfört med grannkommunerna, drygt 8 euro i Helsingfors mot knappt 18 euro i Vanda och drygt 19 i Esbo.

I praktiken måste musikinstituten kompensera för inkomstbortfallet. Nikula räknar med att terminsavgifterna stiger med 25 euro per år och elev, vid en av de berörda läroinrättningarna räknar man med upp till 35 euro högre terminsavgifter. Det skall läggas till en terminsavgift som redan är betydligt högre i huvudstadsregionen jämfört med många andra orter i landet – till exempel vid Sandels är avgiften per läsår, inklusive anmälningsavgift, 730 euro.

Ändå menar Nikula att omfördelningen av resurserna aldrig har varit lika väl underbyggd som nu. Som motivering anger han att det är rätt och riktigt att betala mera för undervisning som håller högre kvalitet.

Frågan är om stadens nyuppfunna Robin Hood-politik kommer att få de rätta verkningarna. Kommer den omlagda stödpolitiken att minska på klyftorna mellan stadsdelarna eller går det så att terminsavgifterna vid musikinstituten stiger ännu mera och att musikundervisning därigenom blir ett privilegium bara för barn i rika familjer?

Musikinstituten är väl medvetna om sin elitstämpel, men har också gjort mycket för att motverka den. Man har gjort uppriktiga försöka att bättre gå stadens önskemål till mötes, ordnat verksamhet för missbrukande mödrar, utstötta ungdomar, äldre och samarbetat med servicehem, sjukhus och mottagningscentraler.

Den här gången hjälpte det dock föga.

Uppdaterad 15.12 kl. 8.40. Den ursprungliga illustrationsbilden har bytts ut.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning