Osthyveln är en ynnest kulturen bara kan drömma om

Bild: Teemu Salonen/Lehtikuva

Veikkaus får agera syndabock när det i grunden är den kulturpolitiska viljan och ambitionen som saknas. Om regeringen tillämpat osthyvelsprincipen hade nedskärningarna i kulturen varit mindre än 0,1 procent.

Att kulturbudgeten skulle stympas aviserade regeringen redan i våras. Men först nu, då kulturministeriet berättar hur nedskärningarna helt konkret ska fördelas, blir smärtan riktigt brännande.

Säg adjö till allt vad jämlikt skärande osthyvel heter! Det är alltså 18,5 miljoner som ska sparas, drygt 40 om vi inkluderar den idrottsverksamhet, forskning och ungdomsarbete som också är Veikkausfinansierad. Jämfört med hela statsbudgeten handlar det om ynkliga 0,03 – 0,07 procent.

Om man tänker sig att besparingen skulle fördelas ut enligt osthyvelsprincipen över hela budgeten, hade det alltså blivit florstunna skivor. I stället får kulturen finna sig i att köttiga bitar av en uppsjö olika verksamheter amputeras, nedskärningar i storleksordningen 5–15 procent och större.

Och allt detta för att man för länge, länge sedan råkade koppla just de här verksamheterna till intäkter från spel och dobbel. Att systemet var så här sårbart hade väl ingen föreställt sig innan pandemin, men visst har kulturens beroende av Veikkaus problematiserats på både moraliska och finansiella grunder i åratal. Noterbart är att en gradvis övergång mot direkt budgetfinansiering de facto finns inskriven i regeringsprogrammet från 2019.

I dessa dagar kan man därför leka med tanken att en handlingskraftig regering tagit tillfället i akt och genomfört skilsmässan: in med den reducerade Veikkausvinsten på den allmänna intäktssidan i statsbudgeten, plats för kulturutgifterna i samma ordinarie budget.

Inget säger förstås att nedskärningarna av nödvändighet hade fördelats jämnare i detta scenario, men utan tvekan hade det varit politiskt hederligare. 2021 har Veikkaus fått agera syndabock när det i grunden är den kulturpolitiska viljan och ambitionen som saknas.

Sen kan den som vill trassla in sig i analyser om Centerns roll i regeringen, stora reformers tröghet, sysselsättningseffekter, statsskuld och så vidare. De principiellt kulturvänliga partierna i regeringen Marin kommer att säga att en högerregering med Samlingspartiet och Sannfinländarna varit ännu grymmare mot kulturen. Det är förmodligen sant.

Men kan till exempel Vänsterförbundet, De gröna och SFP gå med på att detta är den nya, låga ambitionsnivån? Vågar ingen ens uttrycka en vilja att ta igen skadan lite längre fram? Även om det skulle hota regeringssämjan?

I all den ödeläggelse som skymtas i Kulturministeriets pressmeddelande om hur nedskärningarna ska "allokeras" (smaka på nyspråket!) kan man lyfta fram ett litet sorgligt exempel bland många andra:

"Avsikten är att helt och hållet slopa finansieringen av inköpsstödet för litteratur med liten upplaga och det prenumerationsstöd för kulturtidskrifter som betalas till biblioteken."

Kontrastera detta mot regeringsprogrammets stolta ambition som uttrycker motsatsen – inte en gång, utan två:

"Tillgången till bibliotek och till bokbussar tryggas och man sörjer för att samlingarna är mångsidiga: statens stöd till biblioteken bör vara så stort att biblioteken kan skaffa exempelvis sådana kulturprodukter som har liten upplaga, och biblioteken bör ha material också på andra språk än de inhemska. Utgivningen av vetenskaplig litteratur på de inhemska språken stöds. Tillgången till kvalitetslitteratur med liten upplaga förbättras."

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning