Östersjöregionen och Nordens säkerhet

Bild: EPA

Spänningen inom Östersjöregionen har ökat och många anser att den kommer att öka ytterligare. Oavsett om den bedömningen är riktig bör man söka lösningar som kan förhindra att situationen försämras skriver emeritusforskaren Unto Vesa.

Det går att hitta positiva lösningar i den politik som överskred skiljelinjerna både inom Östersjöregionen och i hela Europa under kalla kriget och byggde upp en samarbetsbaserad säkerhet.

Karl W. Deutsch, en av USA:s främsta forskare inom internationell politik, undersökte med sina kolleger redan på 1950-talet de processer som historiskt har lett till att så kallade säkerhetsgemenskaper har skapats. I dem är sannolikheten för våld mellan systemets enheter inom en förutsägbar framtid så liten som möjligt.

Det visade sig att centrala faktorer var vikten av oavbruten kommunikation, en växande, mångsidig växelverkan vars fördelar fördelas rättvist och att bygga upp samarbetsstrukturer.

Redan i mitten av 1980-talet märktes inom forskningen kring Östersjöregionens säkerhetspolitiska trender en liten positiv rörelse: spirande miljösamarbete, ökande handel, politisk avspänning och några förtroendeskapande åtgärder som minskade risken för kollisioner.

Efter kalla krigets slut förändrades situationen också i Östersjöregionen snabbt och radikalt, så att man kunde bedöma att hela regionen rörde sig mot en säkerhetsgemenskap, såsom den hade definierats av Deutsch.

Det är i Finlands intresse att den negativa utvecklingen i Östersjöregionen avvärjs och att vi genom vår egen politik främjar stabilitet och samarbete. Vi måste beakta tidigare positiva erfarenheter och bygga på en sådan ansats, för vilken också Deutschs forskning ger starka teoretiskt och empiriskt hållbara grunder.

Vikten av oavbruten kommunikation.

I samband med Ukrainakrisen fattade man både i EU och i G8 det olyckliga beslutet att begränsa kommunikationen och möten med personer i Rysslands ledning. I praktiken såg det ut som om all kommunikation lämnades åt Tysklands och Frankrikes ledare. Man gick tillbaka mot kalla krigets värsta praxis, då stormakternas ledare träffades cirka en gång om året i möten som var laddade med stora förväntningar och spänningar.

I ett sakligt fungerande internationellt system är det viktigt att alla, såväl stora som små staters ledare är i ständig kontakt med varandra. President Sauli Niinistö har på ett exemplariskt sätt fortsatt dialogen med president Vladimir Putin och försvarat deras möten.

Vikten av vidsträckt växelverkan.

De ekonomiska sanktioner som infördes som en motåtgärd mot Rysslands annektion av Krim och Ukrainakrig, och Rysslands motsanktioner, har varit olyckliga beslut. De har varit skadliga inte bara för Ryssland, men också för många EU-medlemmar, inklusive Finland. De är också skadliga för utvecklandet av ett vidare europeiskt ekonomiskt samarbete.

Det är positivt att energisamarbetet har lämnats utanför sanktionerna, men det vore nyttigt för alla parter och för hela Europa att sanktionerna skulle upphävas ömsesidigt så snart som möjligt.

Den rättvisa fördelningen av nyttan.

Karl Deutsch märkte i sina studier att ökande växelverkan inte automatiskt främjar integration om dess nyttor fördelas på ett sätt som alla parter inte finner rättvist.

Ryssland har ofta efter kalla kriget klagat över att inte bli behandlad som en likställd partner inom det europeiska samarbetet. Fastän landet inte längre är en global supermakt är Ryssland en stormakt i det europeiska systemet, och borde betraktas som en jämlik partner i förhandlingar med EU. Det medför inte att Ryssland skulle ges rätt till en intressesfär, men landet har viktiga intressen som är värda att ta hänsyn till.

Samarbetsbaserad säkerhet.

Mångsidigt samarbete på olika nivåer är den grund på vilken KSSE byggdes upp, och det är i Finlands intresse att främja det. Samarbetets betydelse har inte försvunnit – i vår värld av ömsesidigt beroende är det möjligt att bygga upp säkerhet endast med samarbete. Då den positiva utvecklingen i Östersjöregionen i kalla krigets slutskede inleddes, hade det funktionella samarbetet, som miljövården, en viktig roll när man strävade efter gemensamma intressen. Det är till fördel för Finland att man även nu försöker hitta gemensamma intressen.

President Niinistö har i flera sammanhang hänvisat till att USA:s och Rysslands synpunkter om en lösning av Syrienkonflikten har närmat sig varandra och att det väcker förhoppningar om närmanden också i andra avseenden. Finlands kommande ordförandeskap i Arktiska rådet kan också göra det möjligt att främja gemensamma intressen i de nordliga områdena och därmed skapa ett närmande mellan stormakterna.

Men man borde också undersöka åtgärder specifikt för Östersjöområdet.

Förtroendeskapande åtgärder.

Efter Ukrainakrigets början har den militära trafiken i Östersjöområdet ökat och då uppstår risker för felbedömningar och kollisioner. Det är inte möjligt att förbjuda sådant militärt agerande. Det är tillåtet för ryska flygplan att flyga i det internationella luftrummet till Kaliningrad, och det är likaså tillåtet för Natos spaningsplan att flyga i Östersjöns internationella luftrum.

Östersjön är ett öppet hav och vilka örlogsfartyg som helst får färdas där. Det är viktigt att respektera förtroendeskapande åtgärder och god praxis, men också att undersöka nya åtgärder för att minimera riskerna.

Återhållsamhet i militärt agerande.

Då man lämnade kalla kriget var ett värdefullt verktyg att skapa distans mellan parterna (disengagement), för att undvika risken för felbedömningar och incidenter. Detta skulle också i dagens situation vara bättre än att man placerar militära styrkor så nära grannlandets gränser som möjligt och arrangerar manövrer i närheten av motparten. Det leder oundvikligen till en oavbruten kedja av aktion och reaktion, vilket spetsar till läget. En ny kapprustning i Östersjöområdet måste undvikas.

Finlands och Sveriges militära alliansfrihet.

Det är viktigt att Finland och Sverige förblir militärt alliansfria ur både Östersjöregionens och Nordens synvinkel. Det betyder framför allt att utrikes- och försvarspolitiken är förutsägbara på lång sikt. Det har en fredsbefrämjande inverkan på hela regionen. Samtidigt som den militära alliansfriheten bidrar till att avvärja spekulativa krigsscenarier, öppnar den utrymme för båda länderna att fortsätta den tidigare konstruktiva Östersjöpolitiken. För båda är det viktigt att även inom detta område agera proaktivt i stället för bara reaktivt.

Gemensam säkerhet.

Under kalla kriget lyfte Olof Palmes internationella kommission fram begreppet gemensam säkerhet. Det var enligt kommissionen ett nödvändigt alternativ till den maktpolitik som baserade sig på kapprustning och kärnvapenavskräckning.

Den gemensamma säkerhetens politik öppnade för nedrustning och kalla krigets slut. Att gå tillbaka mot ett säkerhetspolitiskt tänkande baserat på vapen skulle vara återgång till den felaktiga politiken. Däremot ger den gemensamma och samarbetsbaserade säkerhetens politik fortfarande en trovärdig, fungerande och framtidsinriktad bas för det europeiska och internationella säkerhetssystemet.

Det är en viktig uppgift för Finland att – utifrån våra mest värdefulla traditioner – försvara och utveckla denna politik.

Unto Vesa

är emeritusforskare vid Tammerfors freds- och konfliktinstitut TAPRI, och har forskat i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik och Östersjöregionens säkerhet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning