Osorterat

Sopor vet jag hur jag skall sortera, men minnen får gärna skräpa osorterade enligt sin egen bristande, förgyllande logik.

I lådan för de osorterade delarna av mitt liv hittar jag spridda dokument: morsdagsgratulationer, detaljerade julklappsönskelistor (barnens), odaterade foton, tackkort, papperslappar som dokumenterar amningstider och sömn. Dokument om moderskapsledighet från FPA. Barnens betyg från grundskolan, teckningar. Plötsligt önskar jag att livet kunde återvända till en plats där jag kan erbjuda en trygg famn åt det hemskaste tänkbara, spöket Laban. Att livet kunde bli litet, och barnen små, och jag kunde natta dem, sjunga vaggsånger, snusa på deras hjässor och känna doften av sand, sol, sommarbarn.

Mitt sorterande går långsamt. Detta vardagliga som av någon anledning hamnat i lådan kräver egentligen ingen uppmärksamhet. Mycket är sådant som jag inte skulle veta att sakna om det plötsligt försvann. Jag stannar upp och läser på kortet: "världens bästa mamma", ack nej, men kanske trodde de det. En tid. Sen hamnade jag bland de vanliga dödliga, och bättre så.

Eftertänksamt läser jag, sjunker in i mig själv, känner efter. Det är första maj, en dag för igenkännande och återkoppling. En kollega konstaterade att våren känns starkare och viktigare för varje år som går. Men för mig är det inte enkelt, det där med starkt och viktigt, eftersom jag samtidigt vill bromsa och skynda på. O, att häggen skulle blomma. Men den blommar så kort, och blir det varmt blommar allt på en gång. Den eviga kopplingen mellan det efterlängtade och flyktiga, lyckan att få och rädslan att förlora. Och den där störande känslan som så lätt uppkommer av att sitta instängd en vacker dag eller att ha låst ut sig vid regn.

Naturligtvis vill jag det inte på riktigt. Att barnen skall vara små igen. Men lådan väcker tankar om att saker var lättare att ordna och hantera, att öst var öst och väst var väst, och det fanns något som hette nedrustning. Det kalla kriget var över, muren föll. Eller kanske var det bara det att jag trodde att det onda i världen gick att stänga ut, ens temporärt. För visst fanns det onda också, barnhem i Rumänien, grymma krig bland splittrade nationer i Europa, Persiska viken ("hur skall vi tala om det här med barnen"), 9/11. Tjugo procent ränta på bostadslånet, människor som miste allt.

Ibland känner jag fortfarande att jag inte var förberedd på det där med att barnen blir vuxna, så där bara, och kan ge sig i väg till andra sidan jordklotet, lättvindigt. Jag är också medveten om att så har jag också gjort, utan att ens snudda vid tanken att någon kanske kunde vara orolig. Så då är väl allt som det skall vara.

Plötsligt bestämmer jag mig. Jag stuvar alltihop tillbaka i lådan för osorterat. Det behövs tydligen osorterbart, okategoriserbart material i mitt liv. Sopor vet jag hur jag skall sortera, men minnen får gärna skräpa osorterade enligt sin egen bristande, förgyllande logik. Världen var komplicerad förr också. Det är bara instuvat i en låda som livet ter sig enkelt.

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54