Osentimentalt om mörka livsöden

Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer och Marika Parkkomäki uppslukade av dramat i Kinarestaurangens kök.Bild: Tani Simberg

Den gyllene draken är en djupt obehaglig men ändå underhållande föreställning om den papperslösa människans våndor.

TEATER

Den gyllene draken

Text: Roland Schimmelpfennig. Regi: Erik Söderblom. Ljus, rum och kostymer: Raisa Kilpeläinen. På scen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Willehard Korander, Marika Parkkomäki, Terhi Suorlahti-Gerardin. Premiär på Sirius-teatern 10.9.

Sirius-teaterns Den gyllene draken i regi av Erik Söderblom är en brutalt rättfram pjäs om en samtid full med problem. Med nattsvart humor och makabra scener målas några marginella existensers liv fram. Det är en djupt obehaglig föreställning, men med en sådan nästan karnevalistisk stämning att den samtidigt är mycket underhållande. Tyska dramatikern Roland Schimmelpfennigs text är aktuell och träffsäker och i Söderbloms regi framförd med andfådd känsla av att det den säger är akut viktigt.

Den gyllene draken är namnet på en generisk Kina-Thai-Vietnamesisk restaurang i bottenvåningen på ett höghus. I köket arbetar fem asiater, varav den nyaste, som kallas Den Lille, saknar uppehållstillstånd. Vi möter även andra som lever i huset: den bittre pensionären som önskar att allt vore annorlunda och han vore ung igen; det unga paret som nyss flyttat ihop men vars lycka raseras när flickan upptäcker att hon är gravid och killen inte vill ha barnet; mannen vars fru har träffat en annan; ägaren till den lilla livsmedelsbutiken vars hem ser ut som ett lager; två flygvärdinnor som lever 10 000 meter ovanför marken. För samtliga tornar problemen upp sig och ingen är lycklig.

Det är mörkt, hopplöst. Samtidigt är uttrycket humoristiskt, vilket ger en förvirrande känsla av att inte veta om man kan skratta eller inte. För det som gestaltas är inte roligt.

I centrum är Den gyllene drakens kök, och Den Lille som har fruktansvärd tandvärk men inte kan gå till läkaren eftersom han är papperslös. Den lilla svarta håliga tanden blir symbolen för allt som är fel.

Det visuella uttrycket av Raisa Kilpeläinen är färggrant, rörigt, ljuset på gränsen till för skarpt – på ett välavvägt sätt, så vi verkligen tvingas se det som händer. På fondväggen målas sakta fram en kaotisk stad med svarta figurer och höga hus med människor små som myror i deras skuggor. Scenbytena är snabba och det växlas ständigt mellan de olika historierna, som så småningom vävs ihop.

Texten används på ett innovativt sätt så att en del scenangivelser sägs högt. Det skapar en uppskattad distans från det tunga materialet. Livsödena varvas med en metaforisk berättelse om en myra och en syrsa. Berättelsen flätas in i de övriga historierna och är en träffande beskrivning av människohandel och prostitution.

De sceniska lösningarna är snygga och speciellt slutscenen stannar länge kvar i minnet. Skådespelararbetet är precist, energifyllt och de fem skådespelarna Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Willehard Korander, Marika Parkkomäki och Terhi Suorlahti-Gerardin sömlöst samspelta. Det är en glädje att se Söderblom som regissör igen efter tiden som professor vid Teaterhögskolan och konstnärlig ledare för Helsingfors festspel. Den gyllene draken är garanterad Sirius-kvalitet.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00