OS i Finland – därför kan det bli en lyckad affär

OS i Pyeongchang gick till slut med vinst. Bild: Lehtikuva/Jussi Nukari

1,3 miljarder euro, men med en liten asterisk.

1,3 miljarder euro. Det är ungefär vad det skulle kunna kosta att arrangera ett vinter-OS i Finland.

"I praktiken en inkomstöverföring från utlandet", står det i den utredning som Finlands olympiska kommitté låtit göra om förutsättningarna för att ordna de olympiska och paralympiska spelen i Finland. Det grundar sig bland annat på en undersökning som visar att OS för det mesta varit en lönsam affär under 2000-talet. Det finns förstås en liten asterisk där.

Arrangörskommitténs budget är bara en del av den totala kostnaden för att ordna OS. Ishockeyn, konståkningen och skidåkningen är inget problem – Finland har nyligen stått värd för VM i alla tre.

Däremot behövs det investeringar för att ordna skidskytte, snowboard och skridskoåkning. En del av grenarna måste oavsett ordnas utomlands, närmast de alpina grenarna och kälksporterna. Åre i Sverige, Lillehammer i Norge och Siguldas i Lettland är tänkbara som samarbetsparter, enligt rapporten som överlämnades till idrottsminister Sampo Terho på onsdagen.

Efter diskussioner med grenförbunden har OK kommit fram till att det skulle fungera bäst att ordna skidskytte i Lahtis, freestyle i Helsingfors, Lahtis och Himos, samt hastighetsåkning i Helsingfors. Det krävs ytterligare investeringar, men bland annat finns det redan långtgående planer på en ishall med kapacitet för hastighetsåkning i Kvarnbäcken i Helsingfors.

Aten 2004, Peking 2008, Sotji 2014: det mest bestående arvet av att stå värd för de olympiska spelen har varit de vita elefanterna. I Finland existerar knappast den risken då det gäller ett vinter-OS. Finland har inte heller något större behov av att uppdatera infrastrukturen i stil med Rio de Janeiro eller Sotji.

Ett sommar-OS är betydligt mindre realistiskt. Faciliteterna finns klara för endast fem av 43 grenar och redan fotbollsturneringens krav gör att det är uteslutet: det behövs sju stadion med kapacitet för 40 000-50 000 åskådare. Säkerhetsarrangemangen och andra kostnader är också utanför Finlands räckvidd. Glöm det.

Den största skillnaden mellan 2006, då Helsingfors ansökte om vinter-OS senast, och nuläget är den internationella olympiska kommitténs program Agenda 2020, som är avsett att göra OS mera kompakt. Stockholm-Åre och Milan-Cortina ansöker om vinter-OS 2026, båda med en budget på ungefär 1,3 miljarder euro. Det är mer än 600 miljoner euro mindre än genomsnittet 2002-2022. Inkomsterna består till stor del av IOK:s stöd, biljettförsäljning och egna sponsorpengar.

Det finns dock några anmärkningsvärda skillnader mellan Finland och Sverige. Stockholm-Åre har inte räknat med att få finansiering av den offentliga sektorn, men räknar bland annat med 250 miljoner euro av den privata sektorn. Sponsormarknaden är betydligt större i Sverige än i Finland, år 2014 var sponsormarknaden i Finland värd 128 miljoner euro och i Sverige 530 miljoner euro. Det känns inte som att det politiska klimatet är det rätta för att använda mycket offentliga medel för att finansiera ett OS.

En annan sak som bekymrar mig är publikintäkterna. Stockholm-Åre räknar med 260 miljoner euro i biljettintäkter, men det är ett relativt starkt etablerat faktum att svenskarna är ivrigare att besöka idrottsevenemang.

Skid-VM i Lahtis 2017 var på många vis en succé, lyckade arrangemang, finländska framgångar, nära till huvudstadsregionen, ändå uppnådde VM-arrangörerna inte sitt publikmål. Däremot gick konståknings-VM 2017 utmärkt och också ishockey-VM har som regel varit en ekonomisk succé.

OS i Finland skulle också bli relativt splittrat, avstånden skulle bli stora och en del av grenarna borde som sagt ordnas utomlands. Det tar förstås inte länge att flyga till Riga eller Oslo från Helsingfors, men för den genomsnittliga OS-turisten är det ganska mycket begärt att pendla fram och tillbaka mellan tävlingsorterna. Om Stockholm beviljas OS 2026 eller om Norge står värd för OS 2030 är det förstås orealistiskt att tänka sig ett samnordiskt OS inom de närmaste årtiondena.

Det finns förstås många potentiella fördelar med att stå värd för OS. Vinterspelen skulle säkert stimulera näringslivet, föra med sig turism, ge Finland synlighet utomlands och framför allt ge den finländska idrottskulturen ett ovärderligt lyft.

Enligt en intressant, tysk undersökning (Preuss et al. 2018) av alla olympiska spel 2000-2018 har OS-arrangörerna i regel till slut kunnat täcka sin budget med inkomsterna, som nästan helt och hållet består av privata medel och stöd av IOK. Nästan alla OS-värdar underskattade sina inkomster. Även Pyeongchang 2018 gick med vinst.

Det som ofta gör att den offentliga diskussionen blir förvirrande är att själva OS-budgeten blandas ihop med kostnader för infrastruktur. Som sagt, behovet av infrastruktur är inte särskilt stort i Finland. Men om Finland någonsin ska stå värd för OS måste arrangörskommittén kunna övertyga politiker, kommuner, och folket om att den offentliga sektorn inte står för fiolerna. Alla investeringar i infrastruktur, idrottsfaciliteter, trafik, måste vara sådana att de går att försvara också efter OS.

Marcus Lindqvist Reporter

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning