Orkesterdominerad orgelkonsert

Kompositören. I sin orgelkonsert från 2013 låter Mikko Heiniö orkestern dominera medan orgeln kommer med små solorepliker eller stora plenumklanger. Bild: Maarit Kytöharju/Fimic

Orgeln får aldrig sin rättmätiga solistiska status i Mikko Heiniös orgelkonsert, menar Folke Forsman.

Åbo Filharmoniska Orkester, dirigent Leif Segerstam, solist Jan Lehtola, orgel. Rautavaara, Heiniö (uruppförande), Bach-Reger-Levin (uruppförande). Katedralen klingar, 20-årsjubileumskonsert i Åbo domkyrka 11.2.

Möjligheterna för en organist att få uppträda som orkestersolist är i vårt fattiga land ytterst små. Konserthusorglar finns summa en: orgeln i Sibeliushuset i Lahtis (Finlandiahusets orgel räknas väl inte längre) och när Jan Lehtola i Helsingfors stolta musikhus spelade solostämman i Kaija Saariahos orgelkonsert fick han lov att spela på husets elektroniska surrogatorgel.

Stora orglar finns i stora kyrkor, ofta med en efterklang på flera sekunder – i Åbodomen sex sekunder – och på läktaren ryms ingen orkester, alltså måste orkestern spela nere i kyrkan, organisten uppe på orgelläktaren och därmed är den traditionellt virtuosa kampen mellan solist och orkester omöjlig.

I sin orgelkonsert från 2013, ett beställningsverk av Katedralen klingar-festivalen i Åbo, löser Mikko Heinö problemet genom att låta den ofta massiva och eljest mångfasetterade musiken röra sig i makliga tempon där orkestern dominerar och orgeln antingen kommer med små solorepliker eller omger orkestern med stora plenumklanger, lite à la Saint-Saëns orgelsymfoni. Och "orgelsymfoni" skulle jag gärna kalla verket; orgeln får aldrig den solistiska status som man kan vänta sig i en konsert. En kritiker som ger råd åt en tonsättare gör sig oftast löjlig men borde man ändå se över balansen mellan orkester och orgel? Nu blev orgeln obönhörligen överkörd. En solokadens skulle ha suttit bra.

Orkesterns bleckblåsare presenterade en muskulös melodi som man eventuellt kunde uppfatta som ett tema; utan partitur och efter en enda genomlyssning är det svårt att avgöra melodins betydelse men den gjorde ett vägande intryck. Lättare var det att känna igen små stumpar av den rikssvenska folkvisan Den blomstertid nu kommer, Heiniös ironiska inlägg i den sorglustiga debatten om Den blomstertid ska få sjungas i våra skolor.

Svårtolkad tysk

Under Leif Segerstams trygga ledning klingade uruppförandet bestämt och lugnt. I replikerna från domkyrkans stora orgel kunde man höra Jan Lehtolas rutin som uttolkare av ny musik.

"Reger muss man spielen" (Reger måste man spela) sade mina tyska studiekamrater på en kurs i orgelspel i Freiburg för länge, länge sedan. Max Reger (1873–1916), detta tyska obligatorium, denne suput, Bachbeundrare och vielschreiber, hör till de tonsättare vars hysteriskt kromatiska musik aldrig öppnat sig för mig. Regers omfattande pianovariationer över ett tema av Bach, opus 81, fick i Åbo domkyrka sitt uruppförande i den amerikanske pianisten Ira Levins orkestrering. Det förmodligen krångliga partituret var säkert en tacksam utmaning för Segerstam (som också tidigare dirigerat Levinarrangemang) och orkesterns nästan dissikerande spel i den stora slutfugan med sin extatiska slutklimax fick den fulltaliga publiken att reagera spontant och tacksamt.

Jubileumskonserten inleddes med Einojuhani Rautavaaras klassiker A Requiem in Our Time där jag särskilt tilltalades av barytonhornistens vackra melodi i satsen Lacrymosa.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning