Orkansäsong i Europa

Kraftigt skyfall i Miami, 2020. Bild: Chandan Khanna / AFP-Lehtikuva

Är sommarens extremväder en statistisk synvilla eller ett kvitto på att syndafloden nalkas? Inga tvärsäkra svar finns – och samma osäkerhet präglar klimatfrågan. Vill vi leva farligt, eller teckna en fullkaskoförsäkring?

Vem minns orkanen Gudrun som i januari 2005 drog fram genom Sverige, översvämmade Åbo hamn och hotade kärnkraftverket i Lovisa? Stormen fällde uppskattningsvis 75 miljoner kubikmeter skog i Götaland, en hel årsavverkning.

Det går inte att knyta varje enskilt oväder till klimatförändringen, men forskningsområdet extremväderattribution visar att högre temperaturer generellt ökar sannolikheten för extremväder. De värsta stormarna blir värre, med kraftigare vindar, olidliga värmeböljor, mer nederbörd och värre översvämningar. Tropiska cykloner kräver varma havsvatten, med tydlig klimatkoppling. Samtidigt finns tecken på att orkaner och cykloner börjar skifta mot polerna, och blir turboladdade tack vare varma hav. De kan rentav tänkas vandra hela vägen över Atlanten till Europa. Är vi förberedda på orkansäsong?

På mindre än 20 timmar gick orkanen Ida i USA från ett harmlöst till ett katastrofalt vädersystem, med enorma regnfall. Mätdata från satelliter sträcker sig inte värst långt tillbaka, men en färsk FN-rapport visar att antalet orkaner eller cykloner mellan kategori tre och fem har ökat under de senaste 40 åren till följd av högre havstemperaturer. För varje gradökning ökar orkanernas intensitet, i samma takt ökar risken för stora regnmängder. Tropiska stormar brukar namnges enligt det latinska alfabetet – men i fjol tog bokstäverna slut och man fick ge sig in på det grekiska alfabetet.

Då extremväder blir alltmer extrema, oförutsägbara – och blöta – väcks frågan: vilken nivå av anpassning ska vi ha, vilka är riskerna, vilka skador är vi redo att acceptera med tanke på osannolika – men desto mer förödande – händelser? Var ska försäkringsnivån ligga? Vilka varningssystem och hurdan katastrofberedskap behövs? Exakt samma fråga präglar klimatpolitiken.

I somras dog folk av värmeslag i en oerhörd värmebölja i Nordamerika. Sen kom störtregn och översvämningar med hundratals dödsoffer i Tyskland, Belgien och Kina – skogsbränderna i Cypern, Grekland, Ryssland och Kalifornien inte att förglömma.

Men sakta i backarna – ger mätdata och prognoser verkligen anledning till apokalyptisk jargong kring massdöd, svält, okontrollerad migration och konflikter? Löper pratet om klimatnödläge risk att alienera folk från en konstruktiv diskussion, att öppna ytterligare frontlinjer i kulturkriget? Vill vi ge våra barn Weltschmerz och mardrömmar? Skapar de skrikiga rubrikerna krismedvetenhet, eller snarare ångest, passivering och låsningar? Hur ska medierna kalibrera budskapet för att skapa en intelligent och kostnadseffektiv klimatpolitik? Vilka satsningar gör mest reell – snarare än optisk – nytta?

Det vetenskapliga svaret beträffande klimatet antar nämligen motfrågans skepnad: vilka antaganden ska vi mata in i modellerna? Vi vet inte exakt. Det senaste seklets temperaturhöjning kan vara en kombination av antropogen – av människans fossilknarkande triggad – växthuseffekt och naturlig klimatvariation. FN:s klimatpanel bedömer så kallade tipping points, skenande och irreversibla klimateffekter, som ytterst osannolika – men de kan inte heller uteslutas. Därtill är klimatkänsligheten, inklusive så kallade förstärkningseffekter, ytterst svårberäknad till följd av molnbildning och aerosoler.

Det är dags att se nyktert på den växande men svårtolkade kunskapsmassan. Klimatet behöver diskuteras ödmjukt, som en kunskapsfråga – inte som en eldfängd värderingsfråga, eller utifrån politiska preferenser. Det hör försiktighetsprincipen till att ta den vetenskapliga evidensen och klimatsignalerna på fullt politiskt allvar. Med allt större precision kan vi nu visa att extremväder växer i styrka och frekvens, men samtidigt behöver vi ifrågasätta domedagsprofetiorna. Vetenskapen opererar fortsatt med intervall och beräkningsmässiga osäkerheter, i fråga om klimatet finns ingen Sanning med stort S.

Det gäller att ha detta i åtanke nästa år, då FN:s klimatpanel IPCC släpper två nya rapporter som berör naturens och samhällets sårbarhet för klimatförändringen och hur mänskligheten kan anpassa sig och faktiskt kapa utsläppen. Här krävs ekonomiska, i grunden moraliska överväganden och prioriteringar. Ja, vi behöver beredskap – men knappast drakoniska riktlinjer såsom att sluta föda barn eller avskaffa demokratin "för klimatets skull".

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning