Optimism eller "binärism"?

"Jag tror att om medierna ens i någon mån lyckades genomlysa vad som egentligen hände under de tio åren från 2008 till 2018 skulle tonläget i samhällsdebatten bli ännu gällare."

Riksdagsledamöter som stiger av i vår har ondgjort sig över det höjda tonläget i riksdagen och det politiska arbetet.

Jag tvivlar inte på att känslan är äkta. Men jag är förvånad över att man inte verkar se riksdagen som en del av en generell förändring i det vi kallar västvärlden.

Den har blivit binär. Man är antingen kraftigt det ena eller engagerat det andra. En galopperande inflation har drabbat ordens valörer.

Jag läser regelbundet två brittiska veckotidskrifter: The Spectator och New Statesman. Den ena är ett titthål in mot det konservativa partiet, den andra en glugg mot Labour.

Båda partier präglas av öppen splittring. Det är inget nytt, men brexit baxade in det binära in bland engelsmännen.

I USA ryms inte demokrater och republikaner i samma familjära rum.

I länder vi har ställt hopp till, som Turkiet, byggs diktaturer upp med binära metoder: Är du inte med mig är du mot mig. Makten definierar vad som är vad – med förödande följder för hundratusentals turkar och hela samhället.

EU utsätts för konstgjord andning av Emmanuel Macron – men nästan varje vision förutsätter att unionen skriver om sitt fördrag. Reaktionerna är binära. Etcetera.

Men.

Är den här bilden sann? Svarar den ens närmelsevis mot verkligheten? Verkligheterna?

Den som läste DN den 1 september fick se en svensk ex-statsminister ifrågasätta hela det mediala – som det numera heter – narrativet.

Fredrik Reinfeldt, f. 1965, var statsminister 2006–2014 men förlorade valet för fyra år sedan, tog sig matt ur Moderaterna och är numera geopolitisk analytiker för diverse institutioner.

I DN anklagar han medierna för att de förmedlar en för spektakulär och negativ, nyhets- eller sensationsdriven, bild av samhället. Reinfeldt har studerat FN-statistik på djupet och har sett en "ohygglig framgångssaga" i nästan alla delar av världen.

Fattigdom och dödliga sjukdomar trycks tillbaka, livslängder blir längre och brottsligheten minskar i den utvecklade världen – dock: "med undantag för bedrägerier".

Lägg tillägget på minnet.

Det finns en grundfåra i journalistiken som jag följde under mina år som samhällsreporter: Man bejakar – i betydelsen lyfter fram – konflikter för att de ska få en lösning via den enda metod som mogna samhällen har att tillgå, via diskussion och kompromiss.

Ta vilken tidning som helst ännu i dag och de positiva artiklarna dominerar stort. Den påstådda negativismen i journalistiken är relativ.

Reinfeldt säger i DN att folks oro – som han i grunden är skeptisk till, han ser den som en medial produkt – kan bero på de stora samhällsförändringarna i geopolitiken. USA:s aggressivare roll (Reinfeldt har glömt 1970-talet), ett stigande Kina och ett kraftigt växande hat i Europa. Den nya ekonomin har nya vinnare och förlorare, och det är bra för Asien, Latinamerika och för stora grupper i världen.

Men, säger Reinfeldt, "möjligen med undantaget att breda löntagargrupper i rikare länder får det tuffare".

Återkalla nu ur minnet hans förra undantag: de tilltagande bedrägerierna.

Fredrik Reinfeldt, nybliven far, och omvärldsanalytiker som skriver böcker och ger råd till institutioner, glider förbi de faktorer som möjligen kan förklara det tillspetsade tonläget i väst. De finns i den ekonomiska regimen.

Han befarar att nationalismen kan vinna ytterligare några val innan väljarna ser att en värld som bygger på hat, rädsla och misstänkliggörande är en väldigt farlig värld.

Reinfeldt anser att det kan "brytas via en optimism som det finns grunder för". Inget ord om hur.

DN låter honom glida undan på ett sätt som gör det svårare att dela hans optimism.

Reinfeldt verkar inte se ekonomin som en påverkbar enhet. Den är vad den är och den skapar tuffa tider för breda grupper av löntagare. Och den genererar bedrägerier.

Det fanns en tid då den svällande medelklassen sågs som samhällets grundval. Det är en bild i förändring.

Jag tror att om medierna ens i någon mån lyckades genomlysa vad som egentligen hände under de tio åren från 2008 till 2018 skulle tonläget i samhällsdebatten bli ännu gällare.

Det finns för mycket ruttet i det sätt som vi panikstädade i europeiska ekonomiska rum.

Fortfarande rinner dessutom miljarder ur samhällsbyggena – mot den princip som vi fortfarande erkänner oss till när det gäller samhällsbygget: en solidaritet där man bär sitt ansvar efter ekonomisk förmåga.

FN-statistiken må visa sitt, och Hans Rosling har säkert rätt – mycket hann han viska i Reinfeldts öra innan han dog.

Men det finns statistik som, riktad rätt av kunniga medier, skulle höja temperaturen ytterligare i samhällsdebatten.

Jag vill tro på idealismen från reportertiden. Vi måste lyfta fram fenomenen, vi måste se dem för vad de är: ett mycket större hot mot en lugn samhällsutveckling än vad en medial negativism någonsin förmår vara.

Fredrik Reinfeldt är uppriktig i sin optimism. Men den är av samma blundande slag som präglar den ekonomiska lagstiftningen.

Rättvisekravet – inget lätt ord, men dock – har inte haft genomslag. Allt färre slukar allt mer av världens tillgångar.

Ok. Det finns svagheter i mitt resonemang. Väljaren är inte längre – om hon ens varit det – insiktsdriven. Det förtar ekonomins kraft när vi ska förklara utvecklingen mot det binära.

Vi måste kanske ta en omväg: De digitala megamedierna – "cynismens och hatets hemland" enligt Reinfeldt – drivs av ekonomisk vinning och inte idealism, en myt vi omhuldade fascinerande länge.

Men i ekonomin finns sprängkraft nog om vi fortsätter gå mot en extrem ekonomisk ojämlikhet, och ingenting verkar bli gjort för att dämma upp den orimliga trenden.

Reinfeldt säger sig ha grävt djupt i fakta och kunskap, men också han väljer vad han ser och inte ser.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33